gande emellan Neapel och Pompeji midt för öppningen till golfen, fick det mottaga den friska brisen direkte utifrån öppna hafvet. Man hade der den herrligaste utsigt och rundt omkring sig den bördigaste natur. Ursprungligen bebodt af oscerna och efter dem af etruskerna, hade det slutligen kommit i grekernas händer. Namnet Herculanum är i sjelfva verket också endast en latinisering af det grekiska Herakleion, och af en inskription känner man att stadens högste styresman ej kallades meddixducticus, som hos oscerna och i Pompeji, utan demark, som hos grekerna. Enligt några historieskrifvare skall det till och med genom sin folkmängd och sina invånares förfining och rikedom varit Campaniens tredje stad. Den del af den romerska adeln som svärmade för grekisk konst och grekisk bildning ditlockades äfven af den andliga atmosfer som låg utbredd öfver den sköna staden, och de byggde sig praktfulla villor i dess närmaste grannskap. Särskilt vet man att Fabierna och Balberna der egt sådana. Emellan de båda grannstäderna rådde sålunda i flera hänseenden en stor olikhet. Herculanum var befolkadt af greker, Pompeij af oscer. Det förra var ett hem för tidens högsta intellektuella odling, det senare egnade sig uteslutande åt handeln. Det ena var bebodt af de rikaste romarna och öfverhopades med gunstbevisningar, det andra reste sig flera gånger mot Rom och blef strängt tuktadt. Medan Herculanum i allt som rörde högre kultur var ett mönster för Pompeji, kan man utan fara att misstaga sig påstå, att det senare ej haft någonting att lära Herculani greker. I Pompeji hade man mindre sinne för litteratur, och värderade konsten hufvudsakligen som ett bihang till industrin, i Hereulanum hade man bibliotek och införskref grekiska konstnärer eller deras verk. -Endast en del af Herculanum hade blifvit skadadt af den stora jordbäfningen 63 som förstörde Pompeji, och det innehöll följaktligen ett stort antal byggnader af en äldre och renare stil än kejsardömets. Pompeji blef strax efter förstöringen skattadt af sina egna invånare, hvilket deremot ej kunnat vara fallet med Herculanum. Slutligen är Pompejis mark med sitt djupa lager af stora och kantiga pimstenar föga gynnsam för afgjutningar, emedan föremålen der en dast qvarlemna ett ojämnt och ofullkomligt aftryck. Herculanum deremot är en enda ofantlig gjutform, der vattnet öfverallt hopat den finaste materia, och sakta, utan den ringaste stöt eller rubbning, lagt den hvarf på hvarf öfver hvartannat och sålunda åt efterverlden, såsnart hon förstår att begagna sig deraf, bevarat trogna och gripande bilder af ed antik stad med dess befolkning, byggnader, husgeråd m. m. Det är derför först i Herculanum Fiorellig metod skall gifva alla deresultat hvaraf den är mäktig, och på Herculanum böra derför, i Beules tanke, alla bemödanden nu koneentreras. Pompeji har i det närmaste gifvit allt hvad det kan gifva, men HercuJanum är så godt som orördt. Det är der, säger han, den snillrike forskaren skall finna det rätta fältet för sin verksamhet, Han skall der påträffa de finaste aftryck af forntidens menniskor med deras drag, deras skönhet och alla detaljerna af deras drägt; han skall der upptäcka golf, tak, dörrar, fönster, skåp, stolar, soffor, kistor, med ett ord ett helt af tiden förtärdt snickeriverk, hvars former gipsen genast skall återge Hvar gång arbetaren träffar på ett hål, skall man deri stöpa flytande gipsmassa, som hårdnad skall på det trognaste återgifvaskulpturerna på ett toilettskrin, sma Kburken, skrifvarens Korpen skaldens tabule, Plankan hvarpå målaren gjort utkastet till sin tala, med ett ord industrins finaste alster. Nya målningar el ler till och med bronser iikpande dem vi redan ega väcka mindre vår lystnad än alla dessa uppenbarelser som skola sprida ett alldeles nytt ljus öfver de gamlas lif. Och slutligen skall Fiorelli äfven med de omsorger hvarpå han i Pompeji gifvit så vackra prof uppkalla i dagen och restaurera byggnader som varit begrafna i hela sin höjd och som ingen hand på aderton sekler vidrört.