Vid det ungerska underhusets sista möte den 16 dennes höll presidenten baron Somsich ett tal, hvaruti han kastade en återblick på den senaste (treåriga) valperiodens resultat och konungarikets förhållanden under denna tid. Efter att ha omtalat riksdagens parlamentariska verksamhet, tillät sig Somsich en politisk digression angående det senaste fransk-tyska kriget, hvilken väckt mycket uppseende inom den politiska verlden, Somsich yttrade sig på följande sätt: Vi började våra förhandlingar med de bästa förhoppningar i verlden, och det i Europa rådande lugnet lät oss att antaga att ingenting skule hindra oss att egna alla våra krafter åt ordnandet af våra inre förhållanden och befästandet af vårt välstånd. Men snart derefter utbröt oförmodadt en våldsam storm, och inom kort.sågo vi den makt undertryckt och försvagad genom krigskontributioner och plundringar, hvilken i ungefär ett århundrade kastats fram och åter mel1an absolutism och obegrinsad frihet, men hyilken dock under alla förhållanden ansågs för den första militärmakten i Europa. Vi sågo rätten skjutas åt sidan, vi sågo våldets blodiga kamp förRryas. Men under denna stora fara har regeringens försigtighet, understödd af riksdagen, bevarat oss från en interventions risker och från allt deltagande i kriget; ingen fordran gjordes på vårt gods och blod; men icke desto mindre blefvo vi medelbart påverkade af händelserna. Med rätta epos vi af häpnad, af fruktan och bekymmer, å vi sågo huru å ena sidan den upplysta och idoga tyska nationen, som genom sin filosofi sprider ett mildt ljus omkring sig, uttömde sina krafter i det blodiga kriget, under det å andra sidan det genom sjelfförsvaret utmattade franska folket, samlande sig kring frihetens och broderlighetens baner, icke blott fullständigt dukade under, utan sedan stormen rasat ut trots sina högtidligt proklamerade grundsatser ytterligare förmörkade sitt nederlag genom ett vansinnigt inbördeskrig. Under imtrycket af så upphetsande och öfverraskande händelser måste vi nödvändigt fråga oss sjelfva hvar vi skola kunna finna en säker grundval för att ilugn uppbygga vår fram tid med hopp om en lycklig utgång. Denna yttring af sympati för Frankrikes öde vid ett så högtidligt tillfälle synes ha berört diplomatien på ett obehagligt sätt. Utrikesministern grefve Andrassy lät strax efter sessionens slut Somsich komma till sig och bad honom, att han skulle tillåta att offentligen konstaterades, att han (Somsich) blott uttalat sin enskilda åsigt samt att den samma icke delades af majoriteten. — Äfven — ministerpresidenten grefve Lonyay hade ett samtal med Somsich, hvaruti han uttryckte sitt beklagande öfver talets innehåll. Dagen derefter förklarade Somsich i Pester Lloyd, att det blott varit hans afsigt att gifva en historisk öfverblick af de senaste händelserna, samt att han icke på något sätt anspelat på de nu varande diplomatiska och politiska förhållandera. Ett försök att åstadkomma en lindring i det odrägliga sabbatstvångeti England har åter skett. Deputationer, i spetsen för hvilka befunno sig den bekante republika nen sir Charles Dilke och ett par andra gentlemen, hafva uppvaktat konseljpresidenten och anhållit, att British Museum och andra konstsamlingar om söndagarne skola hällas öppna för allmänheten. Konseljpresidenten lofvade att med sina kolleger taga saken i allvarsamt öfvervägande, Times korrespondent i Paris berättar att Don Carlos ämnar offentliggöra en protest mot de olagligheter, hvilka påstås ha förekommit vid de senaste Cortes-valen. I denna skrifvelse kommer pretendenten att förbjuda de carlistiska deputerade att infinna sig i Cortes, Det tros att denna protest kommer att bli signalen till en allmän resning.