heten att friköpa sig, ansåg tal. att upphörande af denna rättighet skulle vara det allra bästa sättet att erhålla befäl, ty de personer som nu friköpa sig skulle, i fall de blefve tvungna att deltaga i öfningarne, bli de allra första att yrka, det man ej skulle i krig uppoffra dem utan att ha lärt dem huru landet skall försvaras. Detär äfven det säkraste medlet att få en armå hyged på stam och beväring, emedan de som nu friköpa sig icke skulle ha så stor olägenhet af att under en dylik organisation skaffa sig öfning, men icke vilja under längre tid ligga ikrigstjenst, hvilket skulle bli en följd af det preussiska systemets införande. Af dessa skäl röstade tal. för bifall till utskottets förslag, men han hyste en farhåga för föreskriften om att man ej skulle ha rätt ålägga dem en afgift, som till följd af ömmande omständigheter befrias från öfning, liksom dem, hvilka flytta ut till Amerika och på detta sätt undandraga sig sin skyldighet att försvara landet. Man borde taga i öfvervägande, huruvida personer som äro i krigstjenståren skulle ega rättighet att flytta från landet utan att på något sätt lemna en ersättning derföre att de sålunda försvaga vår försvarsstyrka. I Preussen är man så noga med denna sak, att man till och med tager reda på hvilka värnepligtiga som finnas i främmande länder, och under sista kriget fingo de preussiska beskickningarne befallning att hemskicka de preussare som befunno sig i den åldern att de voro skyldiga att göra krigstjenst. Vill man här bestämma något liknande, så behöfves ingen afgift, men eljest bör en sådan åläggas. Detär för öfrigt icke blott i ofvan anförda fall som en dylik afgift bör kunna åläggas mot befrielse från öfningarne. Det kan t. ex. hända att K. M:t kan anser det vara för landet nyttigare, att en TE icke upptager sin tid med att exercera. ill följd härat böra föreskrifterna i detta afseende ändras så ett man i dylika fall har fria händer liksom vilkoren för dylik befrielse böra bestämmas. Vidare hade utskottet föreslagit att rättigheten att lega skulle upphäfvas, men ej yrkat le af föreskrifterna om de legdes skyldigheter. Af dessa skäl förenade sig tal. med dem som yrkat återremiss. Grefve C. G. Mörner erinrade om de vapenöfningar som numera förekomma i skolorna. Tal. trodde att dessa öfningar voro fullt så goda som de gamla beväringsöfningarne, och i många fall hade man med ungdomens läraktighet lätt attinhemtafärdigheter som redan vore svåra för dem som hunnit till beväringsåren. I fält förekomma dessutom mångfaldiga behof, som erfordra andra per: soner än egentliga soldater, hvarföre i sådane fall mycket väl kunna användas personer som icke undergått vapenöfningar och dock äro mycket nödvändigare. Tal. medgaf, att en af de största bristerna i vårt försvar vore, att man ej egde befäl, men tal. trodde ej att densamma skulle afhjelpas derigenom att alla tvunges undergå vapenöfningen. Beträffande de intressanta upplysningar som af hr Nisser meddelats trodde tal. att bland det befäl som stupat i tyska armen äfven inberäknades underofficerare, hvilka der stå i ledet och bära gevär liksom den simple soldaten. Poväringsöfningarne tjenade ingenting till för utbildande af befäl. Tal hade sjelf exercerat som beväring, men blef icke deraf mycket bättre, ehuru han dock fick göra tjenst som korpral, ty korpralen sjelf var ännu mindre sin uppgift mäktig än tal.