påstådda rätt öfver de ordinarie skatterna, som kan härledas från den nyss omnämnda förra lydelsen af 59 3 regeringsformen. Nya förhållanden och nya åsigter hafva sedan 1809 gjort sig gällande i detta som i annat och man har derföre velat att statsverkspropositionen skulle direkt öfverlemnas till riksdagen, som derigenom blefve i tillfälle att, om den så Önskar uttala sina åsigter om densamma innan den hänvisas till statsutskottets behandling. Men hvad inverkan kan väl detta utöfva på riksdagens beslutanderätt angående ordinarie skatter. Berr flnansministern ingick Vidare i bemötande af mitt yttranåe med förklarande, att de särskilda grundlagsstadganden, som jag häde åbej ropat till stöd för riksdagens rätt att bestämma om de ordinarie skatterna, endast skulle reglera vissa särskilda fall, men icke göra någon inskränkning i konnigens rätt i detta afseende. Ja, om en sådän konungens särskilda rättiafseende På de ordinarie skatterna verkligen finnes i grundlagen stadgad, så erkänner jag villigt att hr finansministerns aumärkning vore befogad. Men då än denna konungens rätt icke finnes någonstädes i grundlagen stadgad, så finnes ju ej något annat giltigt skäl för omdömet i denna sak än den allmänna grundsats, som finnes uttalad i 57 2 regeringsformen, hvilken icke tillerkänner K. M:t nämnda rätt, utan fast mer uttryckligen förbehåller densamma åt riksdagen allena. I såmmanhang härmed yttrades af samme ärade talare, att ordalydelsen i grundlagen icke innefattar något bestämdt stadgande, söm betager K. M:t meranämnda dispösitionsrätt öfver statens erdinaric inkomster. Härvid ber jag få anmärka, att, då det finnes såsom regel stadgadt i grundlagen, att alla skatter skola bestämmas af riksdagen, så bör, derest äfven K. M:t skulle ega rätt deltaga i bes m vissa skatter, ett sådant undants allmänna regeln finnas lika bestämda Ina uttryckt i; grundlagen; men det aron af ett sådant undantagasta itver ytterligare styrka åt den a . . Vidare anmärkte hr fins att de ordinarie inkömstertia vore af mångahanda slag, öch bestode icke blott af skatter, utan äfven af bötesmedlen m. m. dylikt. Jag finner häraf, att jag, ehuru ofrivilligt, ej te hafva uttrvekt mig så tydligt som jag Övskat. Jag vet väl, att Jag upprepade gånger användt uttrycket ordinarie skatter, men jag förmodar dock, att jag 1 ständigt nyttjat just dessa mrd, Jag har blott hållit på riksdagens rätt enligt 57 2 regeringsformen att allena utöfva beskattningsrätten, hvartill efter min mening hörer beslutanderätten om alla skatter, samt om statens lösa och fasta ögendom, men deremot har det icke varlt min mening att antyda, att sådana inkomster, som hötesimedlen, Hvilka till följd af de lagstiftande myndigheternas bud kunna tillfalla kronan, skulle kunna ensamt genom riksdagens beshit afskaffäs. Slatligen framställde hr inansministern den frågan, hurmyida det vore skäl att nu behandla dena sak och efhända K. M:t den i fråga varande rättigheten. Jag får med anledning häraf förklara, att hvad jag yttrat icke gått ut på att efhända K. M:t någon rättighet, enär sådant endast kan ske med rättigheter som finnas, men ag tror fällt och fast. att för K. M:t, likasom ör ålla ändra, finnes icke någon rätt, som ej är groandad i lag, och är den nu omtalade rätten joke grundad i lag, så finnes den isjelfva verket icke. I ordningen följer nu för mig tacksamhet till den ärade Norrköping för dö änmärkningar, hagat frÅmnställa mot mitt anförande. I början af sitt yttrande nämnde ha att mitt hufvudargument skulle varit, att i åtskilliga grubdlagsparagrafer icke någon skilnad vore gjord mellan ordinarie och extra ordinarie statsinkomster. Med anledning häraf ber jag få säga, att det hufvudargument, som jag sökte framställa, var just 57 3 regeringsformen med dess tydliga och uttryckliga innehåll. De öfriga grundlagsstadganden, som af mig åberopades, åsyftade, att visa att dessa senare icke stå i strid med eller inskränka, ntan fullkomligt öfverensstämma med den förutnämnda paragrafen. Samme talare åberopade sig derefter på innehållet af ett annat statsutskottets utlåtande. Hvad han motutskottets der begagnade ordalag hade att invända, är redan besvaradt af en annan ledamot af utskottet, och har dessutom sammanhang med hvad jag härefter har att yttra rörande hans öfriga anmärkningar. Ty samma ärsde talare yttde äfven och sökte framhålla, så en vederäggning af hvad jag s digheten att grundlagen på åt ställen gjorde en skilnad mellan ordinarie och extra ordinarie ir komster eller bevillningar. Jag tror d lugnt kunna på: att denna aur drabbar mig. Jag är fnllkomlig att, om den ärade representanten ping hade egnat någon närmare uppm åt mitt yttrande, så hade det ic nom, att jag långt ifrån att be skilnad, tvärtom åberopat, att gr ganden angifva den skilnad, att ständiga eller ordinarie sta komster äro endast sådana, som icke kunna försvinna, utan derom af vederbö rande myndighet särskildt fattadt beslut; hvaremot de extra ordinarie statsinkomsterna eller bevillningarne upphöra. derest icke nytt beslut fattas angående deras fortfarande utgående. Under erkännande af denna grundlagsenliga skilnad tog je mig dock friheten att särskildt påpeka, ati de stadganden. som angifva denna skilnad, icke stadga någon inskränkning i hvad 57 2 regeringsformen klart och oförtydbart innehåller, och att således från desamma ej kan hemtas lagligt stöd för K. M:ts påstådda rätt att deltaga i beslut angående de ordinarie inkomsterna. Samme ärade talare åberopade sig äfven på konstitutionsutskottets memorial n:r 5 vid 1834— 1835 års urtima riksdag. Äfven hans excellens hr justitiestatsministern stödde sig isitt yttrande på detta memorial och uppläste en stor del af detsamma. Det är onekligen af vigt, hvad konstitutionsutskotitet i det ena eller andra af dylika fall har sagt, men, ställer man sig på grundlagens ståndpunkt, så är det icke konstitutionsutskottet, utan de lagstiftande myndigheterna. konungen och riksdagen. som skola förklara grundlagen. Hvad konstitutionsutskottet således vid dylika tillfällen yttrar. är alldeles detsamma, som en domstols dom i de speciella mål, som j: hemskjutas till dess röfning: en sådan dom gälJer nemligen och åtlydes i det särskilda fallet. men den binder icke 1 afseende på tolkningen afl: den lag, som domstolen bar att tillämpa. I det afseendet hafva vi fullkomligt fria händer, enär) hvarken utskottet eller domstolnn stifta eller förklara lagen, mutan endast för speciella falll tolka den, en tolkning, som kan ega värde, men : förtjenar detta värde endast i den mån, som den är bygd på tillfyllestgörande lagliga skäl och grunder. Jag yttrade redan förra gången jag att betyga min anten från veu han behade ordet, att det återstod åtskilligt att talal om. rörande de meningar som tid efter annan i ämnet varit yttrade, men att jag härmed ej ville dast det vill jag nämna, att! RR — vpptaga tiden. En KSV IDRE ARA