reda härpå? frågade Susanna på ett sätt som den unga damen fann retsamt. Derför — derför att jag finner det vara en stor skam att menniskor skola förtala honom då han är borta och ej kan försvara sig, sade May, hvars kind nu var lika röd som skyn i vester. Vi ha växt upp som barn tillsammans och jag kan inte glömma det; vi äro, som du vet, kusiner. Detta är orsaken. Ni skulle göra klokare, om ni inte rörde vid den saken, miss May. Mays ansigte fick ett uttryck af trots. Jaså, du tänker det, Susanna! Och hvar före — vill du säga mig det? Jo, emedan Blacks äro de enda i hela socknen som kunna bekräfta sanningen af den historien. Då flickan hade sitt hem hos dem, så böra de väl veta allt. — Bättre att inte röra vid saken, det säger jag ännu en gång, miss May. Men detta var ett råd som May alldeles icke ämnade följa, ty i sitt innersta hjerta var hon viss på att hon genom en direkt fråga skulle förvissa sig om att Tom icke var skyldig till det utspridda förtalet. Under tystnad gingo de vidare, uppåt Harrebellsvägen, djupt Skuggad och dyster äfven en så ljus och vacker sommarafton som denna. Snart voro de vid dammen och strax derefter framme vid värdshuset. Black satt på en trästol, utanför den stängda sidodörren: och Sam Pound gick och dref på gården, med händerna i fickorna. Huruvida Mays mod svek henne vid åsynen af Black, då hon hade hoppats att blott få se hans hustru, eller om hon icke ville att han skulle tro henne vara utgången endast i afsigt att tala vid dem — nog af, Ma gick först förbi gårdsgrinden. Strax derpå