der den för hårfatande befinner sig. ej kan an S85 våra af nöden. Men då, att döma af de yttrande, som nyss blilvit fäldt af statsutskottet ordförande, det synes, som om det ifrån utskot tet framställda förslaget icke skulle blifvit ino: tyåliga ordalag här ogilladt, och jag icke vet om någon annan ledamot af kammaren är sinnaq att med en allvarlig protest deremot uppträda har jag icke kunnat underlåta att nu afgitva de bestämda förklaringen, att jag anser utskottets fråga varande, af grefve Posse biträdda, förslag till sin form och hela syftning utgöra ett försöl till inkräktning af konungamaktens ställning vårt land, samt öppet uttala, att jag på det be stämdaste tillbakavisar det anfall omot den andr: statsmakten, som man genem den nya och orik tiga tolkning, som man sökt gifva åt grundla en, här nu vill förleda representationen attgöra Jag tror, att denna fråga om rättigheten att he stämma om de ordinarie statsinkomsterna, be bandlad såsom nn skett, måste anses som ett: vårt nya statsskick inkastadt farligt och våld samt verkande sprängämne, hvilket kan komms att skaka detsamma i alla dess fogningar, rubba en mängd eganderättsförhållanden och åstadkom ma split och osämja emellan samhällsmakterna. hvilket allt, äfven i afseende å ämnen af mers väsentlig beskaffenhet än det om mantalspennin. garnes beskaffenhet, borde vara så lätt att und vika, om blott man alltid ville låta frågor om mer eller mindre vigtiga förändringar i vårs gamla beskattningsförhållanden få underkaste en lugn, mogen och varsam behandling, i ful förtroende dem emellan, af dö båda statsmak. terna gemensamt. Jag är ofvertygad, att vi på den vägen skulle mytket lättare, fastare och säk rare komma äfven till det mål, hvarefter majo: riteten i denna kammare synes sträfvå. vad sjelfva saken beträffar, så har jag redan förut i denna kammare yttrat. att jag ansen, ati de personliga skatterna böra i någon Mån ned. sättas; men när det är fråga öm valet emellan att nedsätta den personliga skyddsafgiften eller att alldeles utstryka mantalspenningarne, jag obe. tingadt måste gifva företrädet åt den åtgärden att minska den personliga skyddsafgiften, emedan skyldigheten att utgöra mantalspenaingarne verkligen är till den frad ingredd — att jag så må säga — i det allmänna tänkesättet, att folket derigenom är ganska beredvilligt att betala denna agilt. just derigenom, att densamma, såsom utskottet mycket riktigt plyser. har en mer än 200-årig häfd för sig. Jag sålunda anser, att det är lämpligare att minska den personliga skyddsafgiften, än att borttaga mantalspenningarne, och då jag icke kan anse, att båda dessa skattetitlars utstrykande eller minskning kän försiggå på en gång under denna riksdag, så måste jag för min del yrka afslag 3 utskottets hemställan om mantalspenningarnes upphörande, under förhoppning, att vi sedermera under riksdngens lopp blifva i tillfälle att taga i förnyad ompröfning, huruvida en nedsättning i den personiga skyddsafgiften lämpligen må ega rum, och att vi då komma att bitalla förslaget derom. Med honom instämde hrr Dahm, Tonger och Åstrand. Hr Dufva. Då jag vid början af denna öfverläggning framställde de skäl. som legat till grund för den i statsutskottets nu föredragna utlåtande, föreslagna lydelse af beslutet samt anhöll att desamma måtte undergå granskning i kärmmaren, så finner jag mig nu skyldig att uttala min tacksägelse till de talare, som behagat tillmötesgå denna min önskan. Först och främst ber jag i detta afseende att få vända mig till hr finansministern. Det var med särdeles glädje ag åhörde hans yttrande derom, att han -af laste hjerta instämde i den åsigten att beskattningsrätten vore för representatiotien ar yttersta vigt. Då han erkände detta, så tror jag att deruti äfven måste ligga ött erkönnande at vigten af de pligter, som 1 detta fall måste åligga hvarje enskild representant, att noggrant iakt. taga, hvad efter hans öfvertygelse ir öfverensstämmande med grundiagens nå om representationens rättirheter, Hr finansministern yttrade, att aan icke i oträngdt mål borde göra denna sak, all föremål för strid. Jag ber härmed få säga, att sådant icke varit min önskar meningen är att yttrandet skall ega ti ipning på nu förevarande ärende, hemställer jag till hr nansministern, det han täcktes meddela upplysning, huru man efter hans uppfattning har att såsom representant tillvägagå föratt kunna bedöma denna fråga, hurnvida beslutet skall affat tas helt enkelt såsom riksdagens beslut eller ock med de orden, att riksdagen beslutit för sin del. Huru skall väl det nna afgöras utan att riksdagen ingår i be nde affrågan om hvad grundlagen i detta afseende stadgar och gör sig reda för de skäl och grunder, hvilka ur densamma måste hemtas för afgöraudet. Misstagerjag mig icke i denna min uppfattning, så hemställer jag, om det ej är mindre väl grundadt att påstö,, det man 1 oträngdt mål manar till strid, då man i sjelfva verket ej gör något annat än söker, så godt man förmår, fullgöra sin pligt såsom representant att lyda och iakttaga grundlaens bud i fråga om en rätt, som er nes vara ör representationen af yttersta vigt, istället att, såsom man synes vilja yrka, låta vid första motsägelse grundlagen falla och rätten fara. r finansministern behagade äfven framställa några anmärkningar i afseende å de skäl jag tillåtit mig anföra för bifall till utskottets förslag. Jag tror mig pligtig att redogöra för, i hvad mån jag anser dem vara af den beskaf fenhet att jag, på grund af desamma, bör ändra min en gång uttryckta mening. Hr finansministern yttrade nemligen, att den lydelse 57 regeringsformen 1809 erhöll, uttryckte att beskattningsrätten skulle utöfvas af rikets ständer allena vid allmän riksdag, och att detta således ej betydde någonting annat än att beskattningsrätten skulle utöfvas endast vid allmän riksdag och icke vid särskilda provinslandtdagar. Att jag ej kan fästa afseende på nämnde Tförhållande som ju i allt fall ej ger konungen beskattningsrätt, beror derpå att, så vidt jag vet. rovinslandtdagar icke hållits, vare sig under let statsskick, som infördes år 1789 eller under let statsskick, som bestämdes genom 1772 års rogerin sform, eller under Frihetstiden, utan hade redan derförut mer än en mansålder gått förbi sedan dylika provinsmöten egt rum. Teke heller vill det synas antagligt att man år 1809 skulle a upp denta fråga och befara att dylika oreZe bundonheter då mera än förut skulle kunna komma i fråga. Herr finansministern anförde äfven såsom stöd för konungens deltagande i beskattuingsrätten, att 59 3 regerimgsformen, enligt 1809 års grundlag, så tillvida hade en annan lydelse än samma ; numera har, att uti densamma föreskrefs att len beräkning öfver statsverkets utgifter tillgånar och skulder, som af K. M:t vid hvarje riksIng skall aflåtas, borde öfverlemnas till statsatskottet och icke såsom nu till riksdagen. Ja, har måhända förbisett något. af hvad hr sta rådet i denna del yttrade, men jag förstår ve ligen ej, hvilken inverkan i afseende å K. M:ts nen om