sedan de at ständerna blifvit pröfvade, ankom : fet på dem att åtaga sig en deremot svarande li bevillning. Man utgick från den förutsättningen, 1. : i att behof kunde finnas, som måste särskildt las, då de ordinarie inkomsterna ej voro ti liga; statsutskottet skulle derföre för rik framlägga ett förslag rörande sättet för r anskaffande och riksdagen deröfver besluta. Stän-. derna skulle pröfva hvad de ville åtaga sig, hvad de ville göra för behofvets fyllande. Talaren ville genom tolkningen af åtskilliga andra grumdlagsparagrafer leda sig till den be-j:. stämda slutsatsen, att det endast vore riksdagen, i: som egde att disponera öfver de ordinarie stats-j: inkomsterna. För att visa detta, uppläste han: bland annat äfven den 75:te 4 regeringsformen, j angående sättet för markegångstaxornas uppsättande, och den 77:de om förvaltningen afstatens fasta egendom samt den del af 60:de 3, ihvilken: det blifvit konungen förbjudet att statens i komster förpakta. Men alla dessa 22 synas mig j: tydligen afse just hvad de specielt uttrycka; med : andra ord, grundlagstiftaren har i hvar och en ! af dem velat reglera ett visst bestämdt förhål-l( J E lande. Men just emedan han på detta sätt sagt, hvad som i hvarje särskildt fall skall vara lag, har han dermed ingalunda kunnat afse att gifva en allmän föreskrift, att de ordinarie inkomsterna ej skulle vara till konungens disposition. utan ute slutande till riksdagens. Jag vill i det hänse-l: endet exempelvis bänvisa till nyssnämnde 60:e S. 1! der det står, att konungen ej må statens inkom-i: ster förpakta. Skulle väl någon af detta förbud : vilja draga den slutsatsen, att riksdagen skulle kunna förpakta dem utan konungeus samtycke -— någonting som dessutom vore faktiskt omöj ligt, då för verkställigheten af ett sådant I fordras embetsmännens medverkan och dessa jun endast äro konungen lydnad skyldige. Detta blott såsom ett exempel, utan att jag derför må anses i ringaste mån vilja förneka riksdagens beskattningsrätt — den är för mig Såsom konnn gens rådgifvare lika helig och dyrbar. som föri: någon annan af hans undersåter — utan end för att visa, ålt parägrafen icke innehöll Då bestämdt och ovilkorligt stadgande. att de ordinarie inkomsterna ej skola vara till konungens :. disposition i den meningen, att de skulle kunna indragas utan hans hörande. . Frågan är, som sagdt, ganska svår och tarf-l: var, för att kunna besvaras, en högst betydande utredning, en grundlig undersökning. och det i hvarje särskildt fall. De ordinarie inkomsterna äro af mångahanda slag, men gemensamt för dem alla är dock, att de icke äro gärder eller bevillningar, som representationen särskildt för hvarje år åtager sig att utgöra. Granskar man dem litet närmare, torde man dock af förhållan-j. det med några af dem kunna sluta till. kurv-) vida omfånget af riksdagens rätt kan vara sål uteslutande, som den siste talaren ansåg den. l: Bland dem förekomma t. ex. arrendemedel ch j bötesmedel. Beloppet af de förra beror väsent-j ligen af det sätt, hvarpå statsdomänerna förvaltas; och af de senare på en af konungen och riksdagen gemensamt stiftad Jag, strafflagen, men icke torde någon vilja med stöd af ö7:e 4 tegeringsformen påstå, attriksdagen skulle kunna allena utan konungens samtycke borttaga nägondera af dessa inkomster. Hvarje ordinarie inkomsttitel har sin särskilda historia och något sådant kategoriskt svar, som den siste talaren ville hafva, ar omöjligt att gifva, men äfven ett mera utförligt och vilkorligt svar kan, på t jag redan nämnt, ej lemnas i följd af en diskussion som denha. Vill man pröfva fråg så måste den utredas på ett helt annat sätt, än här kan ske. Slutligen: månne det ens är skäl att nu söka få frågan löst på diskussionens väg, är det någonting af vigt som står på och tvingar att söka en sådan lösning? Är det väl tänkbart att afgöra en sådan sak, som de begge statsmakternas Ö ga rättigheter, utan att göra dem alldekildt till föremål för behandling. och är det tänkbart att något praktiskt resultat på annat sätt verkligen kan vinnas? Är icke förhållandet helt enkelt det, att vi äro här samlade för att. som det heter, reglera staten? Den föregående talaren sade, att man behöfver inkomster för att göra detta, ty till en statsreglering hörde ej endast utgifter, atan äfven inkomster. Men i det afseendet är 59 2 regerigsformen alldeles tydlig, som säger: I sammanhang med uppvisandet af statsverkets tillstånd och behof låte konungen för riksdagen framställa förstag rörande sättet att genom bevillningen fylla hvad staten kan utöfver de ordinarie inkomsterna erfordra. Grundlagen sjelf säger således i denna paragraf. hvad som med statens reglerande förstås. Att beräkningen af de ordinarie inkomsternas belopp hör till statens reglering, vill jag på intet sätt bestrida, men deraf följer icke, att riksdagen äfven ensidigt skall kunna minska eller borttaga dessa inkomster. Att nu ingå i någon närmare granskning af den siste talarens kategoriska sats, är. som jag redan sagt, omöjligt; den frågan måste behandlas på ett annat sätt, konstitutionsutskottet är dess rätta forum. Hvad angår den praktiska delen af henne, så äro vi ju samlade här för att reglera staten; och de skattelindringar. som kunna ske, böra äfven medgifvas. K. M:t har också visat, att han för sin del ej är ovillig mot dylika eftergifter och förslag i sådan syftning hafva af regeringen blifvit framlagda. Riksdagen må i det afseendet hafva hvilken tanke som helst. säkert är dock att målet bäst främjas genom båda statsmakternas samtycke och enighet. Slutligen vill jag i anledning af den förre talarens yttrande om vigten af svenska folkets rätt att sig beskattarsäga, att jag af fullaste hjerta instämmer med honom deruti, att denna beskattningsrätt är af yppersta vigt och måste hållas helig och oförkränkt, men just derför bör den ej heller i oträngdt mål göras till föremål för strid. Ar Appeltofft ansåg, att, då en skattelindring kan ske, det vore temligen likgiltigt. om nedsättningen verkställes på skyddsafgiften eller mantalspenningarne. Tal. ville emellertid på de skäl, som föranledt utskottets förslag, instämma i yrkandet om mantalspenningarnes borttagande. Frih. Erieson redogjorde till en början för de motiver, som förestafvat utskottets beslut. Man hade anmärkt, att tiden icke skulle vara inne att undersöka, huruvida riksdagen eger rätt att allena besluta i afseende å sådana skattetitlar. som den i fråga varande. Tal. kunde icke förstå huru det ens skulle vara möjligt att undvika att beröra äfven denna sidan af saken, sedan frågan en gång blifvit väckt, och det vore derför helt naturligt, att man kommit in på grundlagens gebiet. Dess stadgande i fråga om hbeskattningsrätten vore så klart och tydligt uttryckt, att något tvifvel i det hänseendet icke kunde uppstå. Det hade visserligen af dem, som förfäkta en motsatt åsigt, blifvit åberopadt, att riksdagen uti skrifvelser erkänt K. M:ts stadfästelserätt uti liknande frågor, men detta hade skett endast på grund af undfallenhet mot den andra statsmakten. Häri låge således ej något bevis på K. M:ts beslutanderätt i beskattningsfrågor, likasom ej heller den omständigheEE SENSE OTTOSSON BEST dre, han förstår inte det, han! Deri ligger som jag tror, hela skilnaden. Susanna lemnade rummet och May satt