oskuld, men likväl att framkasta ganska tydliga hänsyftningar; och här satt nu May ensam, efter detta pinsamma samtal, uppe i sitt rum och kände sig mera död än lefvande, Tom Clanwaring var således ovärdig hennes kärlek! Han, hvars hjerta hon så sä kert trott sig ega och som visste att hela hennes hjerta tillhörde honom! Ack, huru enfaldig, huru dåraktig hade hon ej varit! Den sista juldagsaftonen, — det var blott ett halft år sedan dess, men för May syntes denna tid, då hon såg tillbaka, såsom en hel menniskoålder, — huru lycklig hade hon icke då varit! — så lycklig, att lifvet tycktes henne aldrig mera kunna få ett moln. Och nu, — då hon satt der i sitt ensliga rum, med förtviflan i hjertat, kände hon det alldeles likgiltigt huru det skulle gå med hela lifvet; det skulle i alla fall, aldrig mera upplysas af en stråle af glädje. Stackars barnet mitt! utbrast Susanna Cole deltagande; ty med lika lätthet hade hon gissat af hvad natur samtalet varit mellan mor och dotter, som om hon varit tredje person vid detsamma. Det var för illa af nådig frun att berätta detta! May spratt häftigt till och såg upp. Hela hennes kropp var i skakning, hennes kind hade en hektisk rodnad. Hon skulle ej för hela verlden kunnat tala öppet, ens med sina närmaste vänner om sin sorg; hellre hade hon dött. Men då hon såg på denna qvinna, som alltsedan barndomen hade vårdat och tjenat henne troget, kände hon en djup längtan att till henne få meddela sig. Jag tror välinte, att du vet något härom, kära Sanna, sade hon i så sorglös tonsom det var benne möjligt. Hvad menar du ? Skulle inte jag veta något? Hå, kors,