ar Om Bfveransträngning, hvarur vi vilja nföra följande beträffande språkundervisingen i våra skolor: De lefvande språken, franska, tyska, en-. velska o. s. v. stå alltför nära vårt, Olikieterna ligga för det mesta i orden, så att nan oftast kan få en rätt god öfversättning ;enom att helt mekaniskt sätta de svenska uttrycken i de främmandes ställe, Nyböraren frestas ovilkorligen häraf att alltid söra på samma sätt, äfven då det bär rent vå tok att göra så. Häri ligger alls insen tankeöfning, men deremot en farlig restelse att i tal och läsning nöja sig med n mer eller mindre oklar aning om hvad som verkligen menats och är i fråga. — ved latinet förhåller det sig Helt annorunda. Der måste man, när man undantaser de allra enklaste satser (der likväl de not tankens finaste vexlingar åvarande betämda ordformerna alltid kraftigt bidraga ill att åt uppfattningen ge en ökad klarret), vid öfversättning från det ena språket jelfständigt genomtänka och med fullstänlig klarhet uppfåtta det på ena språket sagda, för att derefter på rätta viset omorma tanken i öfverensstämmelse med det ndra språkets lynne och ordförråd. Gosen bör derföre, der han så kan, ju förr less helire börja att läsa latin med all raft samt irätt tid derefter grekiskan. Den väremot stridande anordningen ai värt unlervisningsväsende innebär ett stort och jersättligt fel, och härpå hänger ock hela len s. k. öfveransträngningen. Vi äro för vår del ganska benägna att viträda dessa åsigter, om ock icke ända dervän, att vi skulle vilja tala för ett återgånde till det exklusiva, pedantiska undervis-. lingssätt i latinet, som emot sig fråmkalade en så allmän stormlöpning och föranedde latinläsningens mindre välbetänkta ramflyttning till ett senare stadium inom skolan. Vi tro, att inom elemeiitarlärovercen latinet bör mindre studeras för dess gen skull än såsom ett kraftigt medel att inderlätta andra språks och ej minst molersmålets studium, derigenoim att dess gramnatik så klart bibringar de mera allmänna rammatikaliska begreppen. Kan man i Engand, der inom skolan latinläsningen genast börjar med all kraft, på betydligt kortare id än här hinna genomgå elementarlärovercets pensa, titan att någon klagan öfver ifveransträngning förspörjes, får väl detta synas som ett bevis på det ändamålsenliga I den undervisningsplan, som der följes. Vi sakna föröfrigt ej bevis härför på närmare håll. Så t. ex. hafva vi oss bekant, att un lervisningen vid härvarande lyceum, medden organisation detta läroverk för ett par ir sedan hade, bedrefs med det resultat, att vå af dess elever efter endast 4 å 5 års undervisning aflade maturitetseXainen på reala linien, hvilken resultat i väsentlig grad borde få tillskrifvas den anordningen, att deras språkstudier började med latinet till ett för en lättare inläring af de lefvande språket afpassadt omfång. Orsakerna till öfveransträngning, der den innes, torde således ej vara att söka i för höga fordringar till matnritetsexamen. Vore så förhållandet, klefve det svårt att förklara hvarföre, i trots af de skärpta fordringarne, studenternas antal tillväxer i en betydlig proportion. och detta i synnerhet på den klassiska linien, Utan böra de säkerligen sökas i andra omständigheter och framför allt i våra skolors organisering. Ett par af de i mötet deltagande lärärne talade för behofvet af en bätire lärarebildning, hvaremot dock äfven den åsigten hade sin målsman, att ju bättre läraren är, desto sämre, emedan den bättre läraren mera bilrager till öfveransträngning än den sämre. Hvad behofvet af högre lärarebildning bebräffar, så tro vi, att den bildning som våra lärare i allmänhet besitta är fullt tillfredsställande, i fall man hufvudsakligen ser på kunskaperna. År återigen meningen att påyrka större insigter i pedagogiska metoler, som skulle gå i detaljer och sträcka sig längre än till allmänna grunddrag, så orde på denna väg ej synnerligen stora resultater vara att förvänta. Den metod, jom praktiseras med framgång af en lärare, luger alldeles icke för en annan, och man sör helt säkert i detta hänseendet bäst uti tt lemna läraren så fria händer som möjigt. Hvad som ligger den största vigten ippå, är att lärareplatserna endast besiättas ned sådans personer, som hafva kärlek till ungdomen och lärarekallet, som ega renhet och fasthet i karakteren i förening med osykologisk blick. Der dessa egenskaper saknas förmå kunskaper och pedagogiska studier föga. Läraren arbetar då ej sjelf ned håg och lust; lärjungarne blifva smitade af denna håglöshet, och följden blir, wtt de ingenting lära eller ock öfveranstränras, ty ingenting bidrager dertill verksamnare än att lärjungarne tvingas till ett aroete, som de ej med kärlek och intresse omfatta. Samma år som prof. Kjellberg utgaf sin förut omnämnda skrift om öfveransträngninren i skolorna, höll prof. F. A. Cederschiöld, såsom vi ofvan nämnde, i Stockholms läcaresällskap ett föredrag i samma ämne. På frågan: visar den uppväxande ungdonen sådana tecken till allmän svaghet, att nan kan hafva grundad anledning befara lägtets fysiska försämring? gaf prof. OC. ill svar: Det är min enskilda öfvertyelse, att deticke finnes någon verklig grund ör det tid efter annan återkommande talet om slägtets fysiska försämring. På fråsan: existerar inom skolorna, såväl dem ör gossar som för flickor, en ansträngning eknyld man likväl att framkasta manska tvd.