munalförfattningarne, som tillerkänna arrendäabvorerne rösträtt för den jord de bruka, och denna inskränkning blifver med hvarje dag allt större, då det ligger i sakens natur, att det stora jordbruket allt mer och mer måste gifva vika för det mindre, med större omsorg skötta. Under det att i städerna all rösträtt vore begränsad, funnes den ännu på landet obegränsad dels för vissa industrigrenar, dels för löntagare och kapitalister. Detta förhållande vore så mycket orättvisare, som jordegaren måste dragas med det onus, han en gång åtagit sig, då deremot tjenstemannen eller kapitalisten kan vara flyttfärdig till annan ort när som helst. Hvad särskildt sågverken beträffade vitsordade erfarenheten, att deras egare understundom egennyttigt utöfvat sin rösträtt, exempelvis för att få en väg anlagd. För egen del hade tal. velat gå längre än utskottet och föreslå såsom maximum ,, eller ,,, utan afseende på egendomens natur, men det: var hans skyldighet såsom ordförande i utskottet att söka intaga en förmedlande ställning. För öfrigt vore utskottets förslag icke någonting nytt, utan till punkt och pricka detsamma, som 1859—1860 årens riksdag godkändes af bondeståndet, endast med den skilnad, att maximum då sattes till ,, i stället för, såsom nu skett, till !,,. Frågan kunde derför med skäl sägas vara en tidsfråga, på hvars snara och lyckliga lösning tal. skulle oafbrutet arbeta, hoppandes att snart nog få räkna äfven lir Gumeelius bland sina bundsförvandter. Hr Kolmodin hade blifvit icke litet öfverraskad at utskottets förslag. Visserligen hade man tröstat med att det skulle utgöra ett förmedlingsförslag, men det hade äfven nu gått så, som det ofta går, då man söker medla; att man icke gjortnågondera sidan till Tiljes: Den större jördegaren skulle genom detta förslag blifva allrådande, ty det hade mera än tydligt visat sig att den begränsning, som skulle ligga i arrendatorns rättighet att rösta för jorden, icke finnes till i verkligheten. Temligen summäriskt hadel utskottet dessutom gått till väga, då det, ntan ntan att närmare specificera de olika grenarne af industriel rörelse, betecknar dem alla såsom aft mera öfvergående tillvaro än jordbruket. Skulle man då kanske vilja påstå, att jernbruken med tillhörande grufvor och masugnar vöre någonting I så särdeles flyttbart? Att ett så godtyckligt förij slag, som det föreliggande, icke kunhat vinnä. Första kammarens bifall, var ganska naturligt och ännu mindre sympatier egde det inom den Andra. Hade deremöot inskränkningon gällt äfven jordegendomen, skulle förhållandet blifvit annorlunda. ij Hr Mankell. Den rättsprincip, på hvilken åsigten om lika rösträtt stöder sig, vore den, att de, som skatta samma qvot af sina inkom-I ster, böra ega samma rösträtt i fråga om gemensamma angelägenheter. Försök hade väl blifvit gjorda att likna kommunen vid ett bolag, der Bvar och en delegare röstar i mån af sin insats, men denna liknelse vore enligt tal:s åsigt i högsta grad haltande. Sålänge man icke erkänner denna rättsprincip, kan folket aldrig komma till den sjelfstyrelse, hvars högsta uttryck är sjelfbeskattning ; ty beskattningsrätten måste alltid förblifva i de förmögnes händer, då man såsom skattegrund uppställer egendomen. I sådant afseende utgjorde emellertid Sverige ett undantag från alla andra länder och redan i brödrarikena skulle manfinna en långt mera utsträckt rösträtt än hös öss: För att man åtminstone måtte taga något steg framåt. ville tal. för det närvarande inskränka sig till att instämma i hrr Engmans och Lars Pers sons reservation, af innehåll, att ingen må iekonomiska frågor rösta för mera än w:del af kommunens hela röstetal efter röstlängden, och att vid alla vel rösterna -måtte beräknas pr capita: Mr Ehrenborg anställde en utförlig granskning af såväl utskottets som reservanternas: särtakilda förslag och gjorde vid dem mer eler mindre betydande anmärkningar. För att göra alla statistiska utredningar i det för handen varande hänseendet oheböftiga föreslog tal., att summan af alla fyrktal för iordbruksfastighetskapital och arbete måtte divideras med summan af kommunernas antal, hvarigenom en qvot skulle erhållas; som angåfve medeltalet af kommunernas röster. Tiondedelen af hela röstetalet kunde sedan närmare bestämmas genom att stadga, det ingen finge beräkna högre röstetal, än som motsvarade bevillning af 7500 rdr inkomst af ka ital eller arbete. I sådant-syfte formulerade tal, ett förslag till beslut, på hvilket-ban anhöll öm propo-b sition. VT ? Hr Ola Andersson i Nordanå-bestred, attgenom rösträttens öfverlåtande på arrendatorerna någon verklig inskränkning -skett: till förekommande a maktmissbruk. Den liknöjdhet förde kommnnala angelägenheterna, som nu ärrådande hos allmänheten, vore det bästa bevisetpå orätt? visan i nu gällande förordning. rUtskottets förslag innebure dock ej någon förbättring och tal: nåste på det högste beklaga, satt de-som-hafva makten icke vilja i godo. dela med sig något-åt de mindre väl lottade, som, säga hvad man vill; dock i kommunalfrågor hafva samma. intxesse att bevaka, som någonsin-den störste egendomsegare: Hr O. Wikström. De-höga rop på förän dring, som från alla håll framträda, utgjorde ojäfaktiga bevis på, att lagstiftningen i det för revarande föra oberäkneliga vådor att på detta sätt gång efter annan tillbakavisa de mindre. hemedlade klassernas anspråk på likställip et i borgerligt hänseende. Af motståndarne t en sådan förändring hade egentligen fyra skäl blitvit åberopade. Man hade först och främst sagt, att den, som betalar mera, bör hafva mera att säga. Denna sats skulle äfvei af tal. anses såsom fullt riktig, i fall skatterna Vore att betrakta. såsom pålagor af samhället, men då så ieke tr. utan de fast mera likna skulder till samhället för det skydd till person och egendom, som Hvar och en åtnjuter, måste tal: förneka den allt värde. Vi dare hade man velat frånkänna de mindre bemedlade klasserna nödig upplyshing; intresse och sjelfständighet. Upplysningen yore dock enligt tal:s öfvertygelse, med få undantag, i tillräcklig grad tillfimnandes för att underhålla detintresse, som först kan vakna till verkligt lif, när hvar och en känner, att han i verkligheten är en med: borgare med icke allenast skyldigheter utan äfven rättigheter, och hyad slutligen sjelständigheten beträffade, vore åtminstone tal:s erfarenhet den; att denna egenskap ingalunda vore sällsyntare hos de fattige än hos de bättre lottade. 4 Ehuru det således varit önskligt; att hr Mankells reservation blifvit kammarens beslut, Ville tal., örvertygad att derigenom åtminstone något kan vinnes, instämma i hr Engmans. Hr Joh. Jönsson varnade: möt attallt förlänge söka hämma den ström, som fört eller senare skall med oemotståndlig makt bryta sina fördåniningar och omintetgöra den. penninghydra, hvats makt har sin enda grund i tillbakasättande af folkets angelägenheter: Hr Hjelm ville icke på den punkt frågan nu stod upptaga tiden med någor närmare ttveckling af sina åsigter, synnerligast som dessa framgingo af tal:s motion i ämnet vid 1870 års riks. dag, hvilken motion han nu återopptagit; dertill uppmanad af sina kommittenter. Han ville dock ej fördölja, att stor förvåning råder rlandet deröfver, att regering: och riksdag icke: tyckas inse nödvändigheten af att med snarast första ut: gallra ur de nya kommunalförfattningarne de be; stämmelser, hvarigenom svenska folkets urgamla sjelfbeskattningsrätt bufrit det fråntagen och i stället öfverlåten på handelns och industriens ut: öfvare, hvilka i de flesta fall sakna all kännedom om der kommuns verkliga intressb, kvirs öde ligger i deras: händer: Dock icke nog här: med. Aflägse boende; öfverlåta de ofta nog röst: rätten på sina unga oerfarna tjenstebiträden, hvilka på kommunalstämmorna. göra sig skyldioa till-ett skamlö öfversitteri Utan att vara ss