HÄLVÄGEN VID BEECKKURST DENE Ar MRS HENRY WOOD. Öfversättning af Thora Hammarsköld. ) Tiden gick sin jemna gång; men i stället för att, som fordom, kasta bort sina bekymmer, hängde de fast vid honom med en underlig styrka. Timmar kunde ännu komma, då han syntes lifvad och intresserad af att vara med sin familj; men så kommo andra — och de voro många — då lynnet var tungt och han med skäl kunde säga att de onda dagarne hade kommit, de der behagade honom icke. Just en sådan stund var denna. Vandrande fram och åter på mattan med tunga, släpande steg, tänkte sir Dene med grämelse på de tvenne stora sorgämnen, som förbittrade hans ålderdoms dagar; det ena var Margarets död, den andra Tom Clanwarings låga otacksamhet. Baroneten kunde aldrig tro, att han så bitterligen skulle känt Toms bortovaro, eller att han så innerligt skulle önska honom åter, som nu var händelsen. Vi fatta icke ett tings värde rätt, förrän vi hafva förlorat detsamma. Hade Tom nu kommit tillbaka, kastat sig ödmjukt för sir Denes fötter, bekänt sin synd och sagt förlåt mig, farfar! så skulle den gamle herrn läst lagen för honom och larmat litet och derefter med innerlig förnöjelse slutit Tom i sina armar. Den synd, hvarpå vi syfta, var den, för hvilken Tom utan att ana det hade blifvit anklagad, rörande den unga qvinnan vid värdshuset. Någon annan 4) So A. B. M 1—2?, 24—17, 49—67.