skulle göra att riksdagen sattes i tillfälle att be döma dessa protokoll. Då urtima riksdagen sam I mankallades, så borde deraf ha varit en konse .Iqvens att den kammare som vägrade sitt bifal till regeringens då framlagda förslag blifvit upp öst. onungens rådgifvare föredrogo emeller I Itid att afgå. Sinnesstämningen i landet var då -lej den allra behagligaste. och när man fann att -Ikonungen stod så isolerad att han ej kunde finna 10 personer som voro qvalificerade att inträda ministeren, och att den förra ministören måstc återtaga sina befattningar så, ehuru naturligt I detta än må hafva varit, blef helt visst stämnin ; Igen icke deraf förbättrad. Det borde under så. -jdana förhållanden och för en sådan regering ha s varit nödvändigt att se till det alla dess åtgär der bevisade den största grannlagenhet. I stäl let kom den fram med ett förslag. hvilket måste för rotehållarne försvåra uppfyllandet af deras ) skyldighet att anskaffa rekryter, då dessa senare i ä finge vara öfver 25 år, på samma gång som ; åläggandet för soldaten att af sin lön afsätta en -Jårlig sparpenning måste med ett helopp motsvarande denna sparpenning förhöja den ön som roItehållaren har att till soldaten utbetala. Detta har gifvit anledning till den uppfattning att reI geringen velat näpsa rotehållarne för deras hållning under den urtima riksdagen, en uppfattning -Isom talaren dock icke delade. Talaren Hälle enIdast ansett sig böra uppgifva orsakerna. lHvarföre han i sin reservation förklarat, att han ej Jansett regeringens ifrågavarande åtgärder af beThofvet påkallade. Då han gjort det hade det ej för honom varit ett nöje. Han visste att det vore representationens skyldighet att understödja licke att försvåra regeringens åtgärder: men om man anser att någon eller några af dessa åtgärIder äro betänkliga, så bör man öppet uttala det joch icke endast genom en anonym voteringsseIdel gifva sin åsigt tillkänna. Skall någonsin ett fulit konstitutionelt samband ega rum mellan regering och representation. kan detta blott genom öppenhet vinnas. Talaren anhöll om proposition på ai tt utskottets betänkande icke måtte till någon riksdagens åtgärd nleda. Friherre Jules Schwer statsskicket nu bo ter i afseende på v veckling och särski! å är vår vigtigaste ang et. ordnandet af nationalförsvaret. Någon antaglig plan i detta afseende hade dock icke blifvit framlagd. Ser man på hvad som företagits för ordnande af vårt sjöförsvar, visste e om det ej snarare vore att beklaga än motsatsen. Hvad som skett hade ej varit väl betänkt. Man hade visserligen anskaffat monitorer. men tal. hade hört att dessa vore mera farliga för sin besättning än för fienden, i det att tornen, ifall de träff: skott, slunga från sig splittror. Som äro ytterst farliga. I afseende på landtförsvaret står det icke heller bra till, men dock Vättre. Det har erhållit tidsenliga vapen. För öfrigt har man ej, trots åtskilliga mer eller mindrö modifieerade förslag, lyck åstadkomma något, och den urtima riksdagen gaf ett klart bevis på att regeringen icke förmått uppfatta den allmänna meningen i landet samt att ingen samverkan mellan regering och representation eger rum. En sådan skulle dock kunna åstadkommas om hos regeringen funnes en ledande tanke: Då konungens rådgifvare, efter att ha afträdt, återtogo sina platser var detta helt natnrligt, ty det bevisade blott att de egdå konungens förtroende; men de hade då bort anse sig som ett nytt kabinett och yttra ett ord om hvad deras ledande tanke är. Tål. förenade sig för öfrigt med hr Hallenborg och yrkade att ingen åtgärd måtte af utskottets hemställan föranledas. Grefve H. Hamilton yttrade, att då numera riksdagen hvarje år sammanträder och dervid regelbundet samma fråga för nmer, så vore det klart att man, om ett bi ande såda som detta icke kan ha mycke FT: hade dock föresatt sig a J fälle obegagnadt att uttala sin mening ot Okunip ligheten af 7 107, och gjgrde det äf dan detta fall tjenade till att illustrera sanhingen att paragrafen vore stridande mot all erkänd grund för lagstiftning. Den ctablerar nemligen en jury som kan uttala ett -skyldig, utan att den ånklagade får tillfälle att få ra sig, ty riksdagen må besluta hvad den vill. så qvarstår dock alltid det faktum att de män åt hvilka dagen lemnat sitt största politiska förtroende at detta -skyldig-. Paragrafen är äfven olämplig derutinnan, att den ej är möilig att tillämpa. Skulle det någon gång ses klartifall som alses med densamma. vore det väl då det gällde tillsättning af t P. Fvidlag kunde utskottet endast dömn efter tillgängliga handlingar, ty den personliga kännedomen om den utnämndes duglighet kunde ej finnas att det nya rika fruktitutioners utå hvad som hos utkottet, men väl hos regeringen. Hvad rådgifvarnes nit och skyldighet beträffar kan man svårligen eller åtminstone icke före is finna idesv något derom i statsrådets protokoll och man skulle snarare kanna bedöma, detta efter hvad som icke blifvit gjordt. Slutligen sk huruvida konungens rådgilvari sannskyldiga ta, men att men afseende I ha afsett r diga nytta äfven om det kunde medfört olägenhet för en eller flera enskild soner. Om K. M:t framlägger ett förslag af större vigt och detta af riksdagen afslås, så vore väl detta ett bevis på att K. M:ticke i detta afseende insett rikets sannskyldiga bästa. En anmälan derom borde sålunda blifva följden. Denna aragvaf är följaktligen overksam och tvingar konstitutionutskottet att använda som icke finnas i statsrådets protokoll hindrar det åtminstone att använda de mest talande skäl som i förekommande frågor Kunna framdragasi Utskottet har förklarat, art det anser den i fråga varande åtgärden icke lända till riketsnytta. Skulle nu riksdagen, hvilket tal. icke ville ens sätta i fråga, besiuta en skrifvelse till K. M:t, å måste den ettåera ianchålla att samtliga ministrarne skulle afgå, såled ven den nuvavarande chefen för landtförsvaret, hvilkst vore obilligt eller ock skulle skrifvelsen blott röra den efgångna chefen för landtförsvaret, hvilket vore detsamma som att döma en afliden till lifstidsängelse. Tal, antog emöellertit att en sådan krifvelse komme att afgå. Hvad skulle K. M:t företaga sig med den? Fal, vågade ej säga det. men visste att han sj i dylik en ställning skulle anse sig för obeskrifligt lycklig öfver att riksdagen icke hade några andra eller värre anm ningar att göra, ehuru mån af hvad som vidrik dagens förekommit kunnathe anledning atttromotsatsen. Han skulle således Tägga skrifyelsen till handlingarne i den öfvertygelse att konungens rådgifvare i allra högsta grad egde riksdagens förtroende. Tal. uttryckte en önskan. att den tid måtte komma då konstitutionsutskottet. som måste tillkämpa paragrafen så länge den finnes, tilistyrker riksdågen att upp a densamma. Hvad 2 106 beträffar, så kommer dess tillämpning alltför sällan i fråga, att man nu skulle höfva tala om densamma. — Hvad den nu iggande frigan beträffade, så vore det nästan höflighet mot kammaren att säga det tal. ifalla utskottets hemställan yrkade densommas läggande till hondlingarne. Hr Casparsson framhöll nödsingigheten af. att den som skall bli soldat, tidigt egnar sig åt yrket, hvadan den ifrågavarande regeringsåtgirden vore fulit lämplig. . Här funnes emellertid tvenne stridande intressen, statens intresse att erhålla goda soldater och rotehållarnes att erhålla billiga rekryter. Få nl af det senare hade utskottet uppbjudit hela