MUSIK. En musikalisk högtid — detta är ett tem ligen utnött och ofta äfven missbrukadt ut tryck, men vi kunna ej finna ett mera be tecknande namn för en konsert, sådan som den, hvarmed hr Julius Ginther i går beredde tonkonstens vänner ett ädelt och rikhaltigt nöje. Det förekom i denna soir6 icke ett enda moment, som ej tydligt uppenbarade den lifgifvande allestädesnärvaron af en konstnärlig ande, hvilken i sig förenar hängifvenhet åt ämnet och herravälde deröfver, den ungdomliga känslans glöd och det fulländade kännarskapets mognad. Program och utförande gåfvo gemensamt detta vitnesbörd, flertalet af de återgifvande var hr Gänthers lärjungar, och de, som ej voro det, intygade genom sitt biträde de stora artistiska förmågornas vil liga anslutning till den utmärkte anföraren. Konserten omfattade tvenne kompositioner i andlig stil — Mendelssohns oratorium Kristus samt en fyraoch sexstämmig kör Le vendredi Saint af Charles Gounod. Att dessa tondikter hade till en viss grad samma ämne gaf — långt från att vålla något slags enformighet — tillfälle till intressanta jemförelser mellan den äldre mästarens religiösa djup i uppfattningen och klassiska stilrenhet i utarbetandet och den yngres mera ansträngda uppfinningsgåfva samt deraf härflytande bjertare effekter och starkare kolorit. Om dessa iakttagelser läto det senare numret, såsom komposition, i någon mån underordnas, var åter dess utförande af den talrika och förträfligt inöfvade kören om möjligt än mer förfinadt än det, som kom oratoriet till del. Qvintet terna ur Cosi fan tutte och Titus gåfvos af konsertgifvarens elever med synnerligen förtjenstfall samsång och framstodo sålunda såsom mästerverk i musikalisk konversation och karaktersteckning. Det imponerande recitativ, som inleder Titusfinalens qvintett och kör, skänkte, likasom recitativerna i Mendelssohns arbete, en bland hufvudstadens mest kända musikälskare de bästa tillfällen att anslå auditoriet med en stämma, som i afseende på timbrens skönhet sannolikt eger få sina likar. Den stora sopranarian ur Faust af Spohr är ett praktnummer, med hvilket under den period aftysk musikromantik, hvartill det hörer, endast Webers mäktiga inspirationer kutnå med framgång uppträda i täflan. Den Herrlisa melodiens känslodjup, som omsider stegras till heroisk-kraft, vann genom fru Michaelis föredragden värdiga ste tolkning, som-af publiken hyllades med stormande bifall. Den afdelning af programmet, som Afligast intresserade, Var Ukväl Digte og Sange af Björnsod med den musik, de at August Södermaän erhållit. Vi hafva redan uttalat vår beundran för dessa sköna. kompositioner, likasom ännu oftare för det mästerskap, som ställer fru Stenhammar främst bland romansens och visans återgifvarinnor inom linfvodstadens musikaliska verld. Så väl de förra som det senare uppenbarade sig emellertid nu mera segerrikt .än: någonsin. :Sångerskans förmåga att nppfåtta och framhålla det humoristiska elementet hos Killebukken och Preet, den blida och ljufva stämningen hos Tag. emot Kransen och den djupt allvarliga hos Synden og Döden, kunna ej nog högt lofordas. Äfven Kåres Sang och de begge körerna tolkades på ett utmärkt sätt och den vackra iden att låta det lilla häftet en gång för alla utdela samtliga sina skatter af dristig originalitet -och retande behag, kröntes sälunda med fullständig framgång. Till alla dessa nummer, med tndantag af Gounods kör, utfördes ackompanjemanget af fröken Eugenie Claösson med en till räeklighet i uthållig styrka och fin nyanse-! ringskonst, som lade i dagen en i denna genre högst betydande talang. Att det hela var en hedersdag för företagets upphofsman och ledare illustrerades för öfrigt särskildt då Leonard Labatt — en bland hans mest framstående och ryktbara lärjungar — så att säga direkte från waggonen inträdde i konsertsalen för att med Stolzings berömda prissång ur Wagners Meistersinger, ytterligare rikta det ntsökta programmet. Publikens varma välkomnande och bifall intygade att man förstod nppskatta det vackra hos denna tacksamhetsgiärd.