Till Redaktionen af Aftonbladet. Uti det i eder ärade tidning för den 13 denues intagna referat af mitt föredrag om läseriet hafva några beklagliga misstag insmugit sig, dem jag vördsamligen anhåller att få beriktiga. Hvad ref. yttrar om höjden af de oordningar som vid tillfället egde rum, samt om tvärsäkerheten i mitt föredrag, vill jag, såsom mera berörande en smakfråga, ej vidare fästa mig vid. Men då ref, låtit mig yttra sådant, som jag bestämdt vet mig hvarken kunnat säga ej helier verkligen hafva sagt, så kräfver detta en förklaring. Så påstås det, att enligt mitt föredrag hvad man yttrat derom, att läseriet måste alstra okunnighet, bildningsfiendtlighet etc., återfölle i stället på läseriets vedersakare. Jag påstår, att i mitt föredrag ej fanns ett ord, som antydde det ickeläsarne skulle de fakto vara mera okunniga etc. än läsarne. Men att kristendomen är den största och mest bildande makten i verlden, det har jag sagt och bestyrkt med flera anföranden af betydelse. — Läsarne, heter det vidare, äro — enligt föreläsarens tanke — derjemte jast de, som inrättat barmhertighetsanstalter, missionsskolor, barnkrubbor o. s. v. Härtill vill jag erinra, att jag dels påpekade sådana inrättningar såsom, icke enligt min tanke, utan efter erfarenhetens vitnesbörd, väl kända frukter af läseriet, dels ock anmärkte, att i allmänhet taget det moderna samhällets filantropiska anstalter vore att tillskrifva — märk ! jag sade ej: läseriet, utan — kristendomens ande i allmänhet. Härmed har jag ju då icke sagt, att endast läsare inrättat sådana saker, Det tredje i min mun lagda påståendet, att läsarne skulle hafva förtjensten af den kristna konstens ntveckling, är väl så fånigt, att det i sanning förtjenar sina utropstecken. Sanningen är, att jag i sammanhang med hvad jag sade om kausten, ej nämnde läsarnes namn. Följande äro ordagrannt mina egna ord: Och likasom der funnes i kristendomens urkunder så outsägligt mycket skönt, som tilltalar känslan och fantasien, så tro vi äfven det om döme vara förhastadt, att den kristne skulle vara frummande eller fiendtlig mot all högre konstnjatning, och oförmögen att deltaga i verksamheten på detta område af kulturarbetet. Vihinna ej vidare än blott påminna om hvilka sekulararbeten i byggnadskonst den kyrkliga medeltiden kallat fram; hvilka sublima ämnen målare och bilthuggare i alla tider funnit just i bibelns underbara verld. Finnes här ett ord om läsarne? Jag har här blott velat visa, att en läsare, såsom en bibelns och kristendomens älskare, ej co ipso är en ovän till konsten. Sluligen lär jag ha påstått, att det är just läseriets vedersakare, som taga krogarne i försvar! Skada att häri ligger ett litet misstag om numerus. Borde heta: som tager, i ental, ty att jag afsåg en enstaka opinionsyttring af detta slag, borde ej vara så främmande. Jag vill här blott ordagrant citera följande af mig yttrade mening: Då man således sagt), att endast negativa bevis anföras för kristendomen, så tyckes det att man knappt kunnat skänka oss?) ett mera ositivt bevis, än detta, att dess motståndare och de som honom applåderade?) föredraga krogen. Ty den sak som har krogens sakförare till sin (jag sade ej sina!) motståndare, kan rimligtMed ej vara annat än en mot krogen fiendtlig gak. Ref. förstår mycket väl, att detta var mig ett kärkommet argumentum ad hominem, intet mera; ty jag vet väl, att sedliga menniskor för öfrigt, äfven icke-läsare, ej älska krogen. Detta antydde jag äfven, då jag straxt ofvanför i mitt föredrag hade sagt: Men kvar och en som om krogen gjort en annan erfarenhet (nemligen att den icke är nationens hopp ete.) etc. Allra sist heter det, att jag gjort läsare identisk med alla sanna kristna. Omöjligt! ty jag har ju på flera ställen medgifvit, att s) Föredraget om lägeriet på Mindre teatern den 3 Februari 1872,