j Vid diskussionen i onsdags i Första kam ! maren rörande den medicinska undervisnin-:! gen fäldes några ord, på hvilka vi önskal dels taga fasta för egen del, dels fästa enj allmännare uppmärksamhet, ty i dem utta-l lades en framtidstanke, hvars förverkligande i vidsträcktaste män enligt vår åsigt bör vara ett önskningsmål för alla uppriktiga vänner af den högre bildningen. Det var nemligen riksarkivarien Nordström, som uttryckte den åsigt, att man väl kunde sätta i fråga lämpligheten af den anordning, att undervisning och pröfning (examinationsskyldighet) åläggas samma personer. Derjemte framhäfde han den lyckliga erfarenheten från främmande länder af att hafva dem åtskilda, i det lärarnes krafter icke blifva splittrade till följd af nödvändigheten att förrätta en mängd tentamina och examina, utan få odelade egnas åt undervisningen, hvaremot pröfningsrätten är upp: dragen åt särskilda examenskommissioner. Yttrandet fäldes visserligen för att betona Carolinska institutets betydelse såsom medicinskt läroverk, ehuru det saknar full examinationsrätt, men vi tvifla på att en så skarpsinnig man uttalade dessa ord utan tanke på de konseqvenser, som kunna dragas derur. Det är nemligen icke endast på det medicinska området, som ett sådant särskiljande af undervisning och pröfning skulle medföra stort gagn, och det ej blott för lärarne, utan främst för vetenskapen, Det högsta målet för universitetsstudierna är förvärfvandet af vare sig allmän eller vetenskaplig bildning, och ett hufvud sakligt medel för vinnandet häraf är den af läraren meddelade undervisningen. Men bildningen i och för sig behöfver ingen examen såsom hallstämpel, och det är fara värdt att om den senare i stället för den förra sättes såsom mål för studierna, ett bandlägges på dessas frihet. Det blir lätt examinatorns fordringar, som göras till studiernas föremål, i stället för vetenskapen sjelf, och så kan man ännu såsom mogen man fortfara att lära för skolan och icke för lifvet, Den studerande söker att utbilda sin receptivitet till det högsta möjliga och dödar med det samma sin sjelfverksamhet. Han blifver härigenom en svamp, som suger 1 sig så mycket som möjligt af Castalias vatten för att vid en blifvande tentamen låta krama det ur sig igen, möjligen något grumligare, men dock till qvalitet och qvantitet i det närmaste sådant, som han mottagit det. Men om också de akademiska examina hafva föga betydelse med afseendepå den vetenskapliga bildningen och till och med kunna för den samma hafva ett menligt inflytande, är dock otvifvelaktigt att staten för besättande af platser i sin tjenst har både rätt och skyldighet att fordra en viss kompetens, för hvars utrönande vissa prof äro nödiga. Examen bör således efter sitt begrepp vara en statens, icke en bildningsanstaltens uppgift. En dylik åsigt har ock ända till på sista tiden inom vissa områden gjort sig gällande. Så aflades, utom de medicinska lärdomsgraderna, före 1861 inför sundhetskollegium ett särskildt embetsprof, hvarförutan den unge läkaren ej ansågs legitimerad. I både konungens kansli och i kammarkollegium försiggick också ända till för några år sedan, efter absolverandet af vederbörande embetsexamina vid universitetet, en särskild pröfning, som visserligen, sådan hon verkstäldes, var en tom formalitet, men dock till sin princip var mycket riktigare än universitetsexamina. Samma är förhållandet med prestexamen inför konsistorierna. Deträtta i denna sak vore således enligt vår åsigt, om universiteten finge förblifva bildningsanstalter och ingenting annat och att staten bestämde något annat sätt för pröfning af kompetens till anställning i dess tjenst. Särskilda kommissioner äro troligen i detta fall det lämpligaste, och kunde ju stående sådana utnämnas, till pröfning för inträde på de presterliga, juridiska, administrativa, medicinska och lärarebanorna. För afgörande af kompetensen till akademiska lärareplatser åter torde fordras tillsättning för hvarje specieit fall af en kommission, bestående af de i det i fråga varande ämnet insigtsfollaste män, som äro att tillgå. En särskild orsak att glädja oss öfver att denna tanke blifvit framstäld under en diskassion på riksdagen, och detta af en person med den erfarenhet och i den ställning som hr Nordström, ligger för oss deri, att den högskola i hufvudstaden, som väl snart från framtidsförhoppning skall blifva verklighet, genom en i den förut nämnda riktningen förändrad anordning i examensväsendet skulle inträda i en vida bättre ställning än eljest. Om nemligen de gamla universiteten bibehölle sina examensåligganden, skulle också den fria högskolan — alldeles säsom förhållandet varit med Carolinska institutet — snart arbeta på att få detta band sig pålagdt, hvarigenom naturligtvis hennes karakter af fri bildningsanstalt upphäfdes. Och erhölle hon återigen ej detta åliggande, blefve följden att hon icke finge några egentliga lärjungar, utan blott mer eller mindre tillfälliga åhörare med mer eller mindre tillfredsställande förstudier, hvarigenom åter hennes vetenskapliga karakter lupe fara att gå förlorad. Man är derför de gamla universitetens kanslerssekreterare tack skyldig för det han bragt frågan om särskilda examenskommissioner på tal, äfven ur den synpunkten att han derigenom kan anses hafva häfdat ej blott de förut varande bildningsanstalternas frihet utan ock fria bildningsanstalter i allmänhet. Och i den omständigheten att frågan kommit fram från detta håll torde man hafva en borgen för att den här omnämnda organisationen af examensväsendet i öfverstvrelzsen öfver nniversiteten