SOS EERO (Insändt.) Då obligationsrörelsen i vårt land nu ta git en större utsträckning och det tydligen synes huru allmänheten allt mera och mera begagnar sig deraf för att lätt och säkert placera sina, såväl stora som mindre kapital, hvilket ovedersägligen skall bidraga till ekonomisk omtanke och sparsamhet, är det af stor vigt att tillse, att de säkerheter som bjudas den allmänhet, hvilken, utan förmåga att närmare pröfva desamma, med fullt förtroende nära nog ensamt till det tryckta papperet, lemnar sina besparingar, äro odisputabla. Det är således med nöje man ser att ni öppnat eder ärade tidning för granskning till en början af prospekten för det penninglån, som hr C. G. Cervin senast utbjudit, nemligen för anläggningen af den tillämnade Halsberg—Motala—Mjölby jernväg. Den insändare, som i edert fredagsblad behandlade detta ämne, har, efter vårt omdöme, allt för knapphändigt behandlat denna sak. Det får ej kallas att med ogrannlagenhet träda i vägen för den enskilda spekulationen, der denna ställer sig i beröring med den stora allmänheten, om man klart söker utveckla dess syften. Hr C, har onekligen ganska mycken förtjenst om vår obligationsrörelse, och det är säkerligen för honom kärt att denna ostörd får utveckla sig till allmän nytta. Det skall således vara honom, som så mycket sysselsätter sig dermed, af vigt att förtroendet aldrig får ringaste orsak att minskas. Vi bedja således att ni ej må neka att ytterligare upptaga några ej oväsentliga tillägg till den nämnda insända artikeln. Insändaren upplyser att aktiekapitalet ej kan anses vara och icke heller är större än 1,400,000 rdr, men dertill bör med skäl upplysas, att endast en tiondedel af detta belopp af aktieegarne skall under det första året inbetalas. Man vill ej förneka att sjelfva företaget är godt och väl beräknadt och att detta kan vara en god säkerhet för långifvaren, d. v. 8. obligationsinnehafvaren; men det är också nära nog den enda säkerhet obligationsegaren har för sitt utlagda kapital. Det säges väl, att ej allenast jernvägen med all dess fasta och rörliga tillhörighet skall vara en pant för det upptagna lånet, utan ock att, såvida ej årsinkomsterna förslå till ränta och amortering, aktieegare i mån af en hvars andel skall vara skyldig fylla bristerna; men man frågar sig med skäl: Hvad äro de fasta och rörliga tillhörigheterna värda, om sjelfva företaget misslyckas, och eger ej bolaget rätt att för ännu ytterligare lån pantsätta samma egendom? Man frågar ock med skäl: Hvar äro, om företaget misslyckas och aktieegarnes skyldighet att betala ifrågasättes, egarne af dessa till innehafvaren ställda aktier att finna? Och om de äfven vilja, är det sagdt att alla kunna betala? Häraf vill det synas, som skulle obligationsköparen för den måttliga ränta, han erhåller, ensam stå risken för det företag, hvaraf aktieinnehafvaren, om det går väl, ej skall uraktlåta att ensam draga vinsten. Hos amorteringsplanen är äfven anmärkningsvärdt, att kapitalafbetalningen ej är så fördelad som den borde, och att, till förlust för långifvaren, alltför stor summa är gömd till det sista året. Det är icke troligt att ett lån af denna beskaffenhet skulle kunna framläggas på andra platser, der allmänheten är mera van att bedöma dylika affärer. Visst är, att dess pris i så fall skulle bereda innehafvaren någon större fördel. Han skulle otvifvelaktigt eljest vända sig till de obligationer, som bjuda full realsäkerhet. Då hr Cervin nu, efter hvad som förnummits, åter ämnar utbjuda ett jernvägslån, är det att hoppas att han icke ger anledning till de befogade anmärkningar, som i afseende å det sist annonserade lånet förekommit.