samma sätt, ju innerligare och närmare en samverkan mellan regering och storthing der eger rum. Statsrådens rättighet att deltaga i storthingets förhandlingar erbju der derföre för ett sådant fall en trygghet för, att öfvergången, om den måste inträffa, skulle ske småningom och såsom en naturlig och nödvändig följd af folkets och den politiska mogenhetens framsteg samt i noggrann öfverensstämmelse med dessas utveckling. Under en sådan uppfattning af de nödvändiga och naturliga vilkoren för en utveckling i nämnda afseende förklarar derföre utskottets majoritet, att den icke anser nödvändigt att taga i skärskådande de med det parlamentariska systemet förbundna fördelarne och bristerna. Den tilllägger endast den anmärkningen, att detta system enligt sin natur och vilkoren för sin tillkomst alltid måste få en bestämmande prägel af det folks egenheter, hos hvilket det utvecklar sig, och derföre i de olika länderna antaga en särskild färg och yttra sig på ett särskildt sätt, hvarföre man ingalunda kan draga slutsatser från andra länder, om huru ett sådant system skulle arta sig hos oss. Om konstitutionsutskottets betänkande icke innehåller en utförligare och grundligare redogörelse för de olika sidorna af denna vigtiga sak, än som skett, så har detta sin nära liggande orsak deri, att den mångfaldiga gånger förr har varit föremål för representationens diskussion. Förslaget om statsrådens rättighet att deltaga i storthingets förhandlingar daterar sig från vår konstitutionella sjelfständighets första år. Det stod då på regeringens program i den rad af konstitutionella förändringar, som Carl Johan önskade få införda för att förstärka den verkställande maktens ställning i den enligt hans mening alltför ensidigt demokratiska statsordningen. Sedan försla get i detta sammanhang flere gånger blifvit förkastadt, åtog på 1830-talet det liberala intelligenspartiet sig saken; det var då, som nu varande statsrådet Stang i en särdeles skarpsinnigt affattad afhandling lemnade ett utmärkt bidrag till reformen. Då mötte den likväl motstånd hos den unga bondeoppositionen, hvilken fruktade, att regeringens inflytande skulle bli öfvermäktigt — en fruktan , som ända till för ett årtionde sedan säkerligen spelade den största rollen vid förslagets förnyade förkastande. Derefter ombyttes ännu en gång rollerna, i det att saken nu blef upptagen af det starka liberala folkpartiet, hvaremot de, som stå regeringen nära och företrädesvis anse sig kallade att värna hennes intressen, nu afvisa den — såsom man ser förnämligast af det skäl, att representationens maktområde derigenom förmodas skola erhålla en oberättigad utvidgning på styrelsens bekostnad, Frågan är nu, om i det norska storthinget verkligen 35 medlemmar finnas, som dela denna fruktan. Reformens vänner hoppas, att detta skall visa sig icke vara händelsen, — men fullkomlig säker kan dock utgången knappt ännu kallas. Får saken den grundlagsenliga majoriteten för sig, torde det väl kunna anses stäldt utom allt tvifvel, att äfven regeringen skall gifva den sin sanktion, och det är väl då sanno likt, att den temligen snart skall träda i kraft. I storthinget väntar man saken skola pi: afgjord nästa tisdag.