SHULA VIIIBRHTv I VTA RURAL VLII, VAS VYASE SVAN i formen, komme att utöfva ett afgörande inflytande på valet af regeringens medlemmar, derigenom att de i sina förhandlingar mer närmades till hvarandra. Men detta finner minoriteten icke öfverensstämmande med författningens anda och föreskrifter, hvaremot hon håller sig vid den uppfattningen af grundlagen, att denna fullt medvetet har velat hålla statsmakternas förhandlingar skilda från hvarandra. Detta — yttrar hon — är uttryckt icke blott i den grundlagens tystnad, som beröfvar statsråden tillträde till storthingets förhandlingar, utan ännu starkare i förbudet i 3 62, att välja statsråden till storthingsrepresentanter och förbudet i 3 12, att kalla storthingsrepresentanter att tills vidare taga säte i statsrådet. Minoriteten utvecklar härpå de olägenheter, som efter hennes uppfattning vidlåder det parlamentariska styrelsegättet, företrädesvis genom de täta ministerförändringarne, hvilka äro menliga för den dagliga administrationen, hvilken kräfver större fasthet och sammanhang, än som kan erhållas, om hennes ledare ofta omvexla. Medvetandet, att det icke går an att alltför ofta byta om regering, medför åter nödvändigt, att representationen kommer i ett visst förhållande af beroende till ministeren. Hon kan visserligen alltid tvinga denna att afgå, nemligen genom att gifva den ett misstroendevotum eller förvägra det understöd, ministåren anser nödvändigt för en lyckosam samverkan, och hvilket det derföre fordrar. Men omvändt måste representationen, så länge hon vill behålla samma regering, äfven lemna henne detta mått af understöd. Det beroende i enskildheterna, hvari representationen sålunda kommer till en minister, hvars grundsatser hon hyllar och hvilken hon derför önskar behålla, låter förnimma sig till och med i länder, der det finns ett betydligt antal män, som äro i besitlning af tillräcklig erfarenhet och skicklighet att föra styrelsen. Och detta beroende tyckes böra bli ännu större i ett mindre land, der det finns färre att välja på. Förutom dessa och andra mer allmänna olägenheter, som minoriteten finner hos parlamentarismen, menar hon, att den särskildt hos oss icke passar ihop med vår grundlags förutsättningar och föreskrifter. Farorna uti det perlamentariska systemet ligga nemligen till en del deri, att majoriteten derigenom får en makt, som lätt kan begagnas Still oförrätter mot minorfteten. Denna form försvinner åtminstone till ex stor del, der man har två kamrar, och kanske i synnerhet der man har en folkvald första kamnisve såsom i Sverige, Danmark, Belgien och Holland. Vi ha likväl i sjelfva verket blott en kammare, Vi dare deri, att när strid uppstår mellan representationen och regeringen, det möjligen kan vara den senare, icke: den förra, som har folket på sin sida. Denna fara förebygges, om författningen gifver konungen rättighet att upplösa representationen och påbjuda nya val, en rättighet, som enligt den norska grundlagen icke tillkommer honom. Detta kunde bli en mycket kännbar brist, om man nu efter införande af årliga storthing skulle gifva statsråden rättighet att deltaga i deras förhandlingar. Det är blott då upplösningsrätt finnes, som en representation kan få fullt ansvar för det förhållande, hvari hon ställer sig till regeringen. Finge vi parlamentarisk styrelse, utan att konungen erhölle rättighet att vädja till folket genom upplösning af storthinget och påbjudande af nya val, så kunde det hända, att en ministere blefve tvungen att afgå, ehuru den i sjelfva verket åtnjöte både konungens och landets förtroende. Till slut anför minoriteten, at! statsråden icke kunna väljas till representanter, också sannolikt skall leda till icke obetydliga ölägenheter. I de länder, der man har parlamentårisk gtyrelse, äro ministrarne nästan alltid valda medlemmar af nationalrepresentationen, och sin plats i denna behålla de således, till och med om de måste taga afsked såsom ministrar. Deras funktion i nationalrepresentationen blir i detta fall att kritisera och kontrollera sina efterträdare, hvilka vanligen äro deras politiska motståndare. Att det i representationen alitid finnes någon utanför majoriteten, som både kan och vill öfvertaga äenna funktion, är ett vilkor, för att det parlamentariska styrelsesättet skall verka lyckligt; ty eljest bli; regeringens förslag icke omsorgsfullt granskade, hennes handJingar ieke tillbörligt kontrollerade. De män, som enligt sakens natur närmast äro kallade att öfvertaga denna funktion, och genom hvilka den i andra länder verkligen utöfvas, nemligen de afgångne ministrarne, skulle enligt den norska grundlagen vara beröfyvade tillfälle dertill. Statsråden skulie, i samma ögorblick de togo afsked, äfven försvinna från sterthinget och kunde icke komma in i detta, innan nytt representantval skedde, således kanske först efter ett par års förlopp. Och då valbarheten hos oss är förbunden med bostaden, skulle det vanligen bil ett litet fåtal af fd statsråd, som vid denya valen kunde få säte i un neet Dessa äro, i korthet sammanfattade, de hufvudsakliga skäl, på hvilka reformens motståndare i konstitutionsutskottet stödde sin åsigt, att det hvilande grundlagsförslaget jeke bör bifallas. Utskottets majoritet framstanor i sitt utlåtande utförligt reformens praktiska fördelar och bestrider derjemte, att förändring?n skulle förorsaka någon agons maktfördelning. Utrubbning i grundl se skottets majoritet kan 1cx2 heller, yttrar den, medgifva, att förslagets antagande skulle kunna medföra utvecklingen af mar joritetsregering hos oss. Möjligheten af en sådan utveckling ligger i hvarje konstitutionel författning, och de dertill erforderliga lagbuden ha vi redan i grundlagens före skrifter om storthingets anslagsbeviljande makt. Genom dessa är maktens tyngdpunkt lagd i och hos storthinget, och genom dessa kan det när som helst framtvinga förändringar i statsrådets sammansättning. Men Norges konstitutionella historia visar, att storthinget icke har haft någon böjelse att i denna riktning efterhärma utländska mönster. Att nu rättigheten för statsråden att deltaga i st thingets förhandlingar skulle mf sånt n nan AnRh mana