vid denna rättighet bibebårag, Härl har ju 1egat ott befallande sköl att, till lättnad för skeppsarten, indraga dom bland i fråga varande platser, som ej bonökvas, och med nya innehafvare: besätta de andra, derest ej de förut varade ville 1a sig i en nedsättning. Att de gamla lästafgifteraa äro orimligt höga, bestrides af ingen. Hvad detta betyder vid tätlan med andra natieners fartyg, som antingen befala ingen eller ock or jlägte lästafgift, behöfver naturligtvis blott påpekas. . Utom denna långt drifna Widfallenhet för vissa konsulsdynastiers anspråk på ärftlighet och oafgättlighet har man merän en gång anmärkt, hur vederbörande betraktat förmånliga konsulsplatser såsom försörjningsinrättningar för Personer, hvilka — hvar och på hvad sätt de än må ha inlagt förtjenster — åtmistone ej egt några sådana, som bort föranleda befordran på ienna bana. Det gifves väl ingen, nog djert ått påstå, ej heller någon nog naiv att tro, att ett förståndigt och samvetsgrant afseonde på de Förenade rikenas sannskyldiga intressen var det bestämmande, när en gång till konsulaten i Helsingfors och Alger befordrades ett par persöner, den ena från presterliga, den andra från militära, båda från hofgunstlingsbanan, hvilka skulle för hofmeriter — jag vet icke om — belönas eller skaits undan, eller kanske båda delarne. . Den nya nordtyska konsulatorgenisationen, eller numera tyska — ty endast Baiern är enligt fördraget af den 23 Nov. 1870 undantaget från konsulatlagen a den 8 Nov. 1867 — stadgar för anställning såsom consul missus stränga vilkor: till sådan plats kan endast utnämnas tysk undersåte, som antingen genomgått den för juridiska banan erforderliga första pröfning och essutom arbetat dels minst tre år i inre tiensteller i advokatståndet, dels två år på förbundets eller en förbundsstats komsulsbana, eller ock bestått en af förbundskanslern anordnad särskild konsulsexamen. Visserligen torde detta senare alternativ, som tillades af riksdagen, komma att mildra de nog stränga och ensidiga vilkor, som förbundsregeringen 1 sitt lagförslag hade uppställt. och visserligen framgick det under förhandlingarne af förbandskommissariernas förklaringar, att med inre tjenst ej nödvändigt måste menas egentlig statstjenst, utan att den kunde bestå i syndikatet vid en handelskammare, men icke dess mindre ha i Tyskland vigtiga röster höjt sig mot det lagstadgade juridiska monopolet, såsom man kallat det; och jag vill ej påstå, att det tyska mönstret bör af oss efterknas, men väl att någon garanti bör beredas mot befordring af hofgunstlingar eller andra — såsom en tysk författare uttrycker sig — förlorade personer. Frågan om kompetensvilkor har ock nyligen i vårt land varit väckt genom en motion 1 Första kammaren 1869 om revision af konsulsstadgan, hvilken emellertid af kammaren afslogs. I samband härmed må erinras, att en revision af nämnda stadga säkerligen är i flere afseenden påkallad. Med anledning af de starka klagomål mot konsuln i Antwerpen, som för ett par år sedan anfördes, skall jag nämna en punkt, nemligen behofvet af föreskrift om konsuls skyldighet att hålla kontor i en för de sjöfarande oc den öfriga trafiken någorlunda lätt tillgänglig trakt. Tikaledes skulle man kunna önska en bestämmelse, som äfven vid tillsättning af consules electi eller consuls marchands gåfve företräde åt svenske och norske undersåter, ettföreträde, som föreskrefs 1 1830 års konsulsstadga, liksom äfven den nya tyska konsulatlagen säger att till valkonsuler skola företrädesvis utnämnas köpmän, som ega Bundesindigenats. 1 förbigående kan den egendomligheten anmärkas, att i den skrifvelse af år 1866, hvari då varande utrikesministern begärde kommerskollegii yttrande om den då storartadt tillämnade ombildningen af vårt konsulatväsende, tydligen förutsättes, att en revision af konsulsstadgan vore nödig, hvarför kollegiet anmodades att ya sig äfven derom, men att det utlåtande af Första kammarens tillfälliga utskott n:r 2 år 1869, som afgafs öfver motionen om konsulsstadgans revi lerantid, och som var undertecknadt af presidenten i kommerskollegium, förnekade hvarje anledning till en sådan åtgärd. Jag behöfver väl knappt påminna om att utrikesministern och författaren af skrifvelsen till kommerskollegium 1866 är samme Person som presidenten i kommerskollegium och ordföranden i Första kammarens tillfälliga utskott n:r 2 år 1869. Nämda utskotts utlåtande tillade emellertid till till sitt afstyrrkande orden för närvarande-, och dessa ord erinra om den för högsta ledningen af vårt konsulatväsende redan länge karakteristiska benägenheten, att vilja slippa ifrån alla afgörande beslut. Här råder med ett ord ett verkligt -tillsvidaresystem-, som lämpligen kunde taga till valspråk de ord, vår gamle vän Cornelius Nepos lägger i munnen på en forntida ryktbarhet: res severas, o. s. v. Man har sålunda beslutit, att förslaget om ett aflönadt konsulat i Newyork skall -tillsvidare anstå-; att generalkonsalatet i London skall tillsvidare omfatta alla engelska hamnar; att frågan om konsulatförhållandenas ordnande i östra Asien skall -tillsvidare hvila, att generalkonsulatet i Wien skall tillsvidare icke återbesättas— liksom ett återbesättande af denna post rimligen kunde komma i fråga; att konsulatet i Calais skall tillsvidarebehållas, intill dess att, vid inträffande ledighet i Håvre, Calais distrikt kan förläggas under neralkonsulatet i Hävre, med mera sådant. ag anmärker detta tillsvidare-system derför, att det synes mig röja slentrian, brist på klart medvetna och allvarliga syften, samt brist på mod att, der handelns och sjöfartens bästa kommer i strid med vissa gynnade personers intressen, lyssna till det förra. Ännu ett har jag att tillågga, nemligen att, derest vi vilja tidsenligt utveckla vårt konsulatväsende, särskildt genom upprättande af ett tillräckligt antal lönande konsulat i andra verldsdelar, hvilka onekligen blifva ganska dyra, och om man vill undvika att höja konsulatbudgeten, den af nationalekonomiska mötet i Stockholm 1866 antydda väg bör beträdas, och gemensamma svensk-norsk-danska konsulat inrättas. Kostnaderna, fördelade på de tre staterna, skola tyn a mindre, och tre staters — tillsammans en a de största sjöfartsmakter — representant skall som sådan intaga en mera betydande position på den ort, der han är anstäld. En blick på de förenade rikenas och Danmarks konsulatförteckningar är tillräcklig att öfvertyga om, att äfven inom Europa de tre ländernas konsulat på många, kanske de aldra flesta ställen kunde förenas: om än dermed intet annat sknlle vinnas, än ett tillfälle att sänka lästafgifterna, är en sådan anordning eftersträfvansvärd. Så obesmittad af all polisik, som en sådan åtgärd är, bör den ingenstädes kunna väcka anstöt. . En författare, som jag förut citerat, vill i stället för stränga kompetensvilkor för befordran å konsulsbanan söka en garanti mot konsulatens öfverlemnande i otjenliga personers händer deruti, att — såsom han uttrycker sig — det nationella konsulatväsendet komme i åtnjutande af den uppmärksamhet; det förtjenar. Att i nåon mån bidraga till att ställa våra konsulatörhållandens utveckling under en sådan, allmän uppmärksamhets hägn, har varit syftemålet med detta anförande, för hvars, jag fruktar, tröttande vidlyftighet jag bör anhålla om hr Talmannens och Kammarens benägna ursäkt. I Nr pp ———— — —