NACC aNMaATKIS, actb det SKUNC UNACIHNallq Ch IUSb Jatt utan eget arbete genom slumpen åtkomma Jen vinst. Tal. kunde icke bestrida giltigheten Jaf denna anmärkning, men å andra sidan har Istaten rättighet att betinga sig de billigaste vilkor och kan icke frånsäga sig dem. I fall man skulle besluta sig för att amortera obligationerna genom inköp, så måste man helt och hållet förbjuda utlottningssystemet äfven för hypoteksbankernas och andra penninginstitutioners lån, eller också måste man. om staten ensam begagnar uppköpsmetoden. underkasta sig att betala högre ränta än dylika institutioner, alldenstund utlottningslånen äro mera begärliga. Tal. förklarade sig hafva ansett att här ej vore fråga om upptagande af något nytt lån, utan om en konvertering af 1870 års lån, hvilket erfarenheten visat vara på olämpligt sätt upptaget. Han ansåg sig böra afgifva denna förklaring, emedan han då understödde lånesättet med ouppsägbara obligationer lydande å guldmynt. Tal. trodde att vi ej befunne oss så långt från lösningen al frågan om guld såsom myntfot som vännerna deraf beklagade, men ansåg att hvarje tid borde bestämma om sina låns betalande efter de förhållanden som inom densamma äro rådande. Yrkade bifall till utskottets förslag. Frih. Funck begärde ordet, emedan det påståtts, att utskottet skulle handlat inkonseqvent, då det nu afstyrkte hvad det år 1870 tillstyrkt, och detta oaktadt nästan samma personer sutto der då som nu. År 1870 hade tal. jemte nio ledamöter af denna kammare reserverat sig mot lånesättet medelst ouppsägbara obligationer, lydande å guld, och denna reservation blef af riksdagen gillad. Någon inkonseqyens hade talaren NE icke låtit komma sig till last. Yrkade ifall. Hr Nordström redogjorde för de nu brukliga lånesättens natur och beskaffenhet. Hr Wallenbergs förslag famn han ingalunda förkastligt. men trodde likväl! att utlottningen borde bibehållas, emedan den nu varande generationen derizenom tvunges att daltaga i amorteringen, något som vore 1ess ovilkorliga pligt. Tal. ansåg vidare, att räntan borde sättas till 4!, i stället för 4 procent, och yrkade i denna syftning återremiss till utskottet. Frib. Skogman höll det för temligen likgiltigt om amorteringen skedde förmedelst utlottning eller uppköp, men framhöll att personer med anspråkslös förmögenhet på landet och i småstäderna skulle få svårt att hembjuda sina obligationer till inlösen vid den tid. då riksgäldskontoret verkställde uppköpen, hvaremot det vore lätt för kapitalister och penningeinstitutioner att slå sig tillsammans vid inköpstiden och då höja prisen, en olägenhet som uppvägde faran af att genom obligationsutlottning uppmuntra spellusten. Det förra vore. ur sträng moralisk synpunkt sedt, icke mera att förorda än den oskyldiga spelsjuka, som kan ligga deri, att ett fåtal år tidigare än eljest erhålla värdet af en obiigation till pari, som man köpt till 90 procent. hvllket är något helt annat än de vanliga lotteriernas mycket stora vinster emot små insatser. Den ärade ta laren från Stockholm har sagt, att inom statsutskottet skulle visat sig en otillbörlig obenägenhet mot hans förslag. För honom vore nemligen införandet af perpetuella räntor och af guidmyntfoten två skilda saker och det senare vore ner på tyska guldthaler eller pund sterling vore ej lämpligt, emedan allmänheten ej skulle vilja taga dem. Bättre hade varit att utfärda dem lydande på ett metriskt skålpund (500 grammer) fint guld, varande kurs. Dessutom kunde man ha utfärdat obligationer på 2 kilogrammer guld, motsvarande 4 skålpund och värde 4800 rdr Reduktioner skulle härifrån lätt kunnat ske till såväl tyskt mynt som till karoliner och pund sterling. Dylika obligationer skulle i alla afseenden haft företrädet men ändock egt ganska ringa utsigt att, genast åtminstone, vinna spridning i Sverige. Um vi. såsom är att motse, om ett par år hålla guldmyntfot och då införa perpetuella rä tor, så är mycket litet förloradt med att nu ej: gilla det i fråga varande förslaget. Det kan väl i hända att de gyllene konjunkturerna då äro förbi. men sådant kommer och går, och möjligen dröjer det icke så länge innan gynnsamma konjunkturer åter inträffa. Frågan om myntfoten här i landet hvilar ytterst på 72 paragrafen R. F. Denna paragraf innehåller två stadganden, det ena om banksedelns egenskap af lagligt betalningsmedel. det andra angående bankens skyldighet att inlösa sina sedlar med silfver. Man skulle nu visserligen kunna säga att ingen föreskrift finnes för banken att utgifya silfver. hvarföre den, för att erhålla galdmyntfot, skulie kunna låta bli att utgifva dylikt mynt och i stället endast utgifva guld; men detta stadgande måste då stå i bankoreglementet. och det är icke troligt att man, i strid med hvad som i alla fall måste vara grundlagens mening, skulle kunna. erhålla majoritet för detta förslag. Vill man itmöja sig med en förändring af senare delen af 72 2 R.F. skall man lätt nog erhålla guldmyntfot, och då skall man äfven. snart befrias från en-. femoch tioriksdalerssedlar, hvarigenom farhågorna för banksedlarnes egenskap af mynt komme att minskas, alldenstund de större sedlarne endast skalle komma i sådane personers händer, som inse att de äro fullt betryggande. I fiera länder förekomma banksedlarne såsom lagligt betalningsmedel, utan att man hyser synnerlig fruktan derför, och envisas man här att upphäfva denna egenskap, så motverkar man dermed helt och hållet införande af guldmynt, hvadan beskyllningarne mot statsutskottet och särskildt mot talaren sjelf för obenägenhet mot guldmynt då torde kunna återföras på dem som uttalat dem. Hr Wallenberg hade med glädje hört personer hvilka han trott vara likgiltiga för myntreformen här uttala sig med en värma hvilken han icke väntat och hoppades att deras yttranden måtte oförändrade inkomma i protokollen. Hvad åter beträffade att man ej skulle vidtaga någon redbarare förändring i 72 4 R. F. än att der skulle stå guld i stället för silfver, trodde tal. ej att ett sådant förslag komme att vinna bifall i denna kammare åtminstone, der så många gånger uttalat sig i motsatt riktn ne Man måste låta de ädla metallerna vara ädla metaller och förbindelser vara förbindelser. Talaren instämde fullkomligt i förslaget att utfärda obligationerna på en viss vigt af guld, ty hans sträfvan gick blott ut på att få en räntebärande obligation som har någon framtid för sig utan att vara utsatt för de skarpa vexlingar hvilka silfret inom kort måste bli underkastadt. Man måste nemligen komma ihåg att det för närvarande blott gifves fem länder, der silfver är ensamt mynt: Sverige, Norge, Danmark, Holland och Finland. — Mot den anmärkningen att man icke skulle kunna göra sig qvitt ett lån stäldt på ouppsägbara obligationer erinrade tal. om att sådant sker ganska mycket derigenom att staten sjelf uppköper och dödar dem. — Med anledning at frih. Funcks yttrande framhöll tal. att han ej borde alltför mycket prisa reservanternas framgång år 1870 och deras konseqventa vidhållande af sina åsigter från den tiden. då dessa samma åsigter ledt till ett låneförslag som reservanterna nu, två år senare. sjelfva måste förklara vara ohållbart. Tal. förklarade. slutligen att han, med anledning af den rådande obenägenheten att nu genomföra ett ordnadt lånesätt för statsskulden, afstode från sitt yrkande om tåerremiss: . Frih. Stjernblad framhöll att obligationer, hvilkas amortering sker genom utlottning. utbjudas till ett visst pris af riksgäldskontoret. Bankmännen antaga och förkasta sedermera detta, och göra de det förra, så har obligationen sitt pris och man behöfver icke stanna i tveksamhet om detta. —Hr Almqvist förklarade orsaken hvarför hypoteksbankens Obligationer löpa med högre ränta. Detta berodde dels derpå att de utbetala denna ränta två gånger om året i stället för en, såsom riksgäldskontoret gör, dels derpå att hyhufvudsak. Hans förslag att utfärda obligatioI som är värdt 1200 rdr efter nu-j