TI det baierska parlamentets andra kam mare uppstod för kort tid sedan en stric mellan regeringen och det s. k. patriotisk: partiet om det beskydd, som från staten: sida egnas gammalkatolikerna. Striden, hvil ken här, likasom helt nyligen i den preussi ska landtdagen, slutade med de klerikalas nederlag, inleddes dermed att en medlem ai kammaren beklagade sig öfver att regerin gen beskyddade en prest, hvilken erkebisko pen af Mänchen ville afsätta, derför att har icke ville kungöra dogmen om påfvens ofel barhet. Förhandlingarne varade i flere da gar och de klerikala fingo derunder uppbära många hårda ord. Sålunda angrep depute raden Sepp den biskopliga agitationen och påminde om, att biskoparne förut sjelfya hade bekämpat dogmen och att konciliet icke hade varit fritt i sina beslut. Han påstod. att biskoparne ännu:skulle förnya sitt mot stånd, derest frågan ställdes dem fri, och att det endast var gamla käringar af båda könen, som trodde på dogmen. Han utveck lade derjemte dogmens sannolika följder och såg någonting providentielt i hela denna kyrkohistorisKa tilldragelse, i det han påminde om en gammal spådom, att kyrkan endast skulle ega bestånd från påfven Petrus den förste till en Petrus den andte, som sutte lika länge på påfliga stolen som den förre. Detta tillämpade han på Pius IX, hvilken han kallade kyrkans förstörare. Förre ministern Hörmann höll ett mycket kraftigt och öfvertygande tal emot biskoparne, hvilka sjelfva icke höllo sin lydnadsed emot konungen och läto kungöra dogmen utan att förut söka bemyndigande dertill, ehuru författningens bestämmelser om det kongliga placet äro tillräckligt klara, och hvilka kräfde den verldsliga maktens hjelp till att genomdrifva en sak, som den icke sjelf gillade. Eget var det också, att patrioterna, som eljest hålla så starkt på konungens makt (d.v.s. emot tyska riket), genast öfvergåfvo denna, när det blef fråga om en biskop. Af ministrarne talade både första minitern grefve Hegnenberg och justitieministern Lutz, hvilka häfdade statens rätt och pligt att beskydda katolikerna i deras fria öfvertygelse. Regeringen blandar sig icke ikyrkans såker och förbjuder ingen att tro hvad han vill; men hon kunde icke göra sig till verkställare af kyrkans befallningar och aflägsna en prest, för det han icke vill förkunna en lära, som icke var lagligen godkänd; och så länge gammalkatolikerna icke öfverginge till någon annan kyrka, måste de beträktas söm tillhörande den katolska. Andtligen skred man till votering och kla gomålet blef förkastadt med 76 röster mot 76 I Buenos Ayres har i början af detta år i det s. k. Tandilska distriktet egt rum ett större blodbad på utländingar under anförande af en gaucho, El Buigo, som samlat omkring sig ett hundratal liksinnade kåmrater. De mördades antal utgör femtio. Guvernören lät genast nationalgardet rycka ut mot mördarne, af hvilka sju blefvo skjutna och en mängd tagna till fånga.