tande angående åtgärderna beträffande karoli nerna. Deri hade nemligen icke blifvit någo yttradt angående: prisnedsättningen å nämnde mynt. Utvexlingspriset hade blifvit nedsatt frår 7 rår 15 öre till 7: 10 och invexlingspriset frå 7: 10 till 7: 6. Dervid hade utskottet icke fä stat någon anmärkning, Tal. bad derför få ut tala sig mot den sträfvan som visade sig inon bankstyrelsen att så vidt ske kunde förmindri karolinernag spridning och framhöll att de i in köp unåsr föregående år kostat banken 7: 12 i 7: 14, hvilka samtliga pris vore högre än det nt bestämda: 7: 10. Af den skedda förändringe framginge, att fullmäktigo hade för syfte at rätta karolinerna efter viss kurs. Häraf skulle en ännu större obenägenhet mot guldrynt är eljest uppstå. Vinsten af karolinsria hade fö! banken under det senaste året utgjort 4000 rår men tal. trodde icke att banken hade för afsig att förtjena på en sådan småsak, utan förhållan det bevisade blott en viss obenägenhet att fö dessa mynt i cirkulation. Tal. trodde det ej vars rätt att sträfva åt detta håll. Under sista åre hade karoliner utvexlats till ett antal af 13.000 men deremot iävexlats endast omkring 3500. Fö. regående år hade samma proportion varit rå dande. Detta härleder sig deraf, att invexlings priset blifvit satt så lågt i förhållande till utvexlingspriset. Det-var nemligen så lågt att tal. icke kunde begripa att en enda karolin återvände till banken. Att hålla ett dylikt pris voro ett sätt att befrämja spridningen på utlandet, men ej vore det lämpligt att befordra cirkulationen inom landet. ,Hvad utlandet beträffade hade också erfarenheten visåt att karolinerna der äro begärliga och betinga fullt pris. Att på resa till utlandet medföra karoliner vore numera billigare än att tåga kreditiv. Att sätta invexlingspriset så lågt som möjligt vore således ett sätt att få karolinerna ur landets rörelse. Hvarje mynt har tvenne värden, metallvärdet och myntvärdet, och om det också icke vore gagneligt att skilnaden mellan båda dessa pris vore mycket stor, så borde den dock icke heller ställas så nära noll som möjligt. Med anledning af det sagda trodde tal. det fatva varit önskvärdt om Rtskottet icke hade inskränkt sig till att endast omnämna den skedda prisförändringen utan äfven gifvit sin egen åsigt tillkänna både om denna och om önskvärdheten af att hålla så stor skilad mellan inoch utvexlingsprisen som nu samt huruvida detta icke skulle medföra att karolinerna komme att gå utom landet. Tal. visste väl att det vore fleres åsigt att hela karolinsystemet vore förkastligt och att vi böra antaga let tyska myntet; men om dessa åsigter blefve underkastade votering, så skulle det vara lika svårt att få igenom den senare som den förra. Den enda åtgärd som vidtagits för att befrämja karolinernas spridning har varit den kungliga skrifvelsen förlidet år om att de skola mottagas till sitt fulla värde i statens Fussör. Härom har icke heller bankoutskottet yttrat sig, och dock måste man åtminstone göra så mycket som detta, ty icke kan det vara skäl utt från banken utlemna ett viynt som mån sedermera cke ur de skattskyidigas händer vill taga emot ill samma pris gom det, hvartill det utlemnats. Beträffande den punkt i bankoutskottets betänkande, som omnämnde att bankens lånekontor vudast gjort obetydliga vexelköp, ville tal. framsålla att detta skulle bli fallet ända tills dess att bankofullmäktige finge rättighet och riksdagen rfstode från att sjellva tillsätta lånekonterens styrelser. — Vidare hade utskottet omaämnt, att ifven andra inrättningar än riksbanken börjat landet importera behöfliga silfverplantsar, och med tillfredsställelse omförmält detta såsom ett aedarligt förhållande, hvilket började göra sig zällande. Talaren ansåg detta helt enkelt bero larpå, att riksbanken upphört att hålla onaturligt hög kurs och derigenom nedtrycka våra inromska bankinrättningars verksamhet. Detta borde utskottet ha framhållit i stället för att omnämna förhållandet såsom något beroende på n naturkraft. Sjelf hade tal. alltid sagt. att det åge i riksbankens makt att ställa så till. att wmdra bankinrättningar kunde importera silfver. Detta vore till riksbankens fördel, hvilket bevisades sf riset på det silfver, som banken under enare tiden köpt från Hamburg, från Kjöbeniavn och här i landet. Det sistnämnda hade plifvit det billigaste och det i Hamburg det dyraste. — Slutligen framhöll äfven talaren, att pankofullmäktige sökt vinna rättelse tdet oskick, om egt rum vid silfverplantsärnes probering i Tamburg, och man kurde icko annat än tacka ullmäktige för denua åtgärd, äfven om man icke unde komma derhän att erhålla ersättning för TR hbefunza underhalten i från Hamburg infördt ilfver, Frib. Skogman ville af de framställda annärkningarne blott besvara dem som egentligen örde bankofullmäktige, nemligen den om karoinerna. Genom en uträkning, beroende på jemörelse med pund sterling, visade tal. att mot en kilnad i kursen på detta mynt af 10 öre svaade en skilnad af 4 öre på Karolinen, och följiktligen skulid, om karolinen kostade 7 rdr 13 re, då pund kostade 17: 90, den förra kosta 7: , då det senare kostade 17: 80. Noga räknadt ostar emellertid nu karolinen icke riksbanken ner än 7:6. Då guldvärdet således fallit så lögst betydligt, så måste priset på karolinerna 1edsättas, ty Sljost skulle de, :som kunna köpa rexlar på sterling till billigt pris, erhålla ett lögst betydligt premium för karoliner, något som cke vore skäl att medgifva. — Beträffande den nmiärkta stora skilnaden i inoch utvexlingsrisen för karoliner framhöll tal., att fullmäkige vid alla tillfällen sökt så mycket som möjigt minska denna skilnad, ty den motarbetar nyntets spridning. Om olika värden sättas på letsamma på olika tider, så betyder detta minre, emedan man den ena gången förtjenar och ien andra gången förlorar derpå; men om inrexlingspriset är lägre än utvexlingspriset. innevär detta naturligtvis gifven förlust. Tal. hade ock aldrig gjort sig någon illusion om möjligeten att vinna spridning åt karolinerna, så länge e äro udda med gällande mynt. Största delen f de karoliner, som blifvit utvexlade och ej åter:ommit i rörelsen, hade nog blifvit nedsmälta af uidsmederna, liksom förut dukaterna, så att en förste talarens anmärkning i afseende på utörseln till utlandet icke förtjenade den vigthan ervid velat fästa. Samme talare hade bakom ullmäktiges åtgöranden velat spåra en fruktan ör att guldmyntet skulle komma att göra inrång på bankens privilegier. Ja, man kan säga ågot sådant, men man kan också svara, att den örste värde talarens oupphörliga anmärkningar 20 nedsättning i karolinernas pris ha sin rund deri, att han har en benägenhet att åt ig uppresa en ärestod genom karolinernas inföande som mynt, en benägenhet som blifvit förnledd af hans deltagande i myntkonferensen i oxis. Tal. hade nu svarat med en insinuation, nen då man tilläte sig att göra en sådan mot onom, så egde han att göra en annan tillbaka. Cal. uttalade slutligen sin öfvertygelse att priet på karolinerna blifvit satt så nära deras verkiga myntvärde som möjligt. . Grefve C. G. Mörner ansåg karolinerna. vara n handelsvara, som stege och fölle på grund af fterfrågan. Att föreskrifva visst pris för dem bkbnila vara Uungafär datsamma cam att föragtrifra