STOCEHOLM den 16 Februari. m— Frågan hurvyvida Ryssland för att mot främmande intrång skydda sin sjöfart, sitt fiske och sin jagt på de nordliga haf, som gränska till det ryska området, hvilken fråga sistlidet år föranledde en polemik mellan svensk-norska sändebudet i Petersburg, general Björnstjerna, och ryske köpmannen Ssidorow om Spetsbergen, är ingalunda glömd, utan diskuteras såväl i det, ryska geografiska sällskapet som i sällskapet för den ryska handelns befrämjande. Den i Petersburg utkommande tidningen Nordische Presses senast hitkomna nummer innehåller en artikel i detta ömtåliga ämne, ur hvilken vi här meddela ett utdrag. Några resultater af dessa debatter (i de båda ofvannämnda sällskapen) äro väl — yttrar tidningen — icke att omförmäla, men förhållandena ha emellertid gestaltat sig så, att frågan icke längre gäller den i alla händelser tvifvelaktiga besittningsrätten till Spetsbergen, utan onekligen vigtiga och nära liggande ryska intressen. Ju mer kännedomen sprider sig derom, att mellan Spetsbergen och Novaja-Semljainordostligriktning det öppna vattnet sträcker sig ända till höga breddgrader och derigenom tillåter i synnerhet ångfartyg att från norr intränga på det hittills föga tillgängliga Kariska hafvet, desto större ansträngningar göras i främmande länder för att skörda vinst af de nyöppnade skatterna i trandjur till Rysslands skada. I synnerhet förderflig blir denna utländingarnes jagt derigenom, att de döda mödrarne, under det att skälungarne ännu icke kunna lifnära sig sjelfva och genom sin hjelplöshet måste duka under för klimat, hunger eller andra fiender. Den ryska S:t Petersburger Zeitung diskuterar de omständigheter, som gifva stöd åt Rysslands anspråk att förklara det Kariska hafvet för för ett slutet haf. Dess geografiska belägenhet erbjuder åtminstone samma hållpunkt som S:t Georgskanalen (Behringshafvet, Ochotska hafvet). Men historien berättar redan på Nestors tid om nowgorodernes färder genom jernporten. Barrow såg år 1550 en hel flotta af 30 fartyg från Kola utlöpa till Petschora och ut på Kariska hafvet. Under czaren Michael Fedorowitsch blef år 1620 seglingen på Kariska hafvet förbjuden för privatpersoner, emedan de idkade hemlig handel och icke förevisade varorna för tulltjenstemännen. Åren 1734, 1820 och 1862 utskickades af regeringen expeditioner till Ishafvets kuster, Novaja Semlja och Kariska hafvet. År 1833 beviljades herrarne Brandt och Klokow och 1869 hr Koribut-Kubitowitsch privilegier att idka jagt och fiske på Kariska hafvet. Redan dessa uppgifter göra till fyllest för att bevisa, att äfven regeringen alltid ansett Kariska hafvet för ett ryskt haf, öfver hvilket dispositionsrätt tillkommer henne. Men då den ryska S:t Petersburger Zeit. till detta faktum anknyter en önskan, att Kariska hafvet skall förklaras stängdt, och tror, att helt enkelt ett internationelt tillkännagifvande vore tillräckligt för att ernå detta, så frukta vi, att hon hängifver sig åt något för sangviniska förhoppningar. Kariska hafvet är enligt sitt geografiska läge öppet mot norr, och norr från leder just den nyupptäckta sjöfarts. vägen in i det. Att just här stön ga det, vore faktiskt knappt verkställnvart. Annorlunda förhåller det sig ned förslaget till en jagtoch fiskestadga för Kariska hafvet, En sådan är icke blott verkställbar, utan ifven i högsta grad önskvärd, om icke de nordliga hafvens kuster till följd af den nastiga vinsten för ögonblicket skola utödas ch utarmas genom det utan urskilning skende slagtandet i massa af trandjuren.