STOCKHOLM den 15 Februari Vid 1871 års lagtima riksdag föreslog K. M:t och biföll riksdagen en sådan förändring i sättet för fördelningen af de till folkskoleväsendets befrämjande anslagna statsmedel, att dessa skulle till hvar kommun utdelas i förhållande till antalet skollärare derstädes. För hvarje examinerad lärare eller lärarinna erhålles ett bidrag af 200 till 230 rdr och för hvarje oexaminerad sådan ett bidrag af 75 rdr. Öm riktigheten af den så etablerade principen kunna visserligen tankarne vara delade, och säkert är att riksdagens behandling af denna fråga till följd af bristande tid blef mindre grundlig, än hennes vigt hade kräft, men härpå vilja vi icke nu inlåta oss. Vår afsigt vid detta tillfälle är endast att påpeka det en hänsynslös tillämpning af den faststälda grundsatsen länder undervisningen till stort men och hotar att beröfva en ganska stor och aktad klass af lärare och lärarinnor möjligheten såväl af en gagnande och väl vitsordad verksamhet, som af framtida bergUnder en längre tid har derför, särskildt inom hufvudstaden, ängslan och bekymmer varit rådande ej blott hos dessa, hvilka saken närmast rör, samt deras anhöriga och vänner, utan äfven hos mången, som med intresse följer folskolans angelägenheter och utveckling. Ett nyligen fattadt regeringsbeslat i en härmed förbunden fråga har ej heller varit egnadt att skingra farhågorna. Af denna anledning hafva vi funnit oss manade att fästa uppmärksamheten dels å de oexaminerade lärarnes och lärarinnornas högst vanskliga ställning, dels å regeringens sätt att tillämpa den nya lagen så, att det med densamma åsyftade gagnet till stor del förbytes i skada. När Stockholms folkskolor omorganiserades, var tilloppet af barn så stort, att nya lärarekrafter måste anskaffas. Inom hela riket fanns på den tiden näppeligen så många examinerade folkskolelärarinnor, att hufvudstadens hela behof deraf kunde fyllas. Häraf blef följden att oexaminerade antogos, hvilka i allmänhet på ett högst tillfredsställande sätt fyllt sina skyldigheter, och åtskilliga af dessa hafva utvecklat sig till en så hög grad af skicklighet, att ytterst få examinerade deri kunna mäta sig med dem. Ostridigt torde ock vara att för det välförtjent goda namn, som Stockholms folkskoleväsende på senare åren förvärfvat sig, står det i icke ringa skuld hos dessa oexaminerade lärarinnor, hvilka man nu synes vilja fråntaga deras gagneliga verksamhet och lifsuppehälle. Klart är nemligen att antingen skall en kommun sådan som Stockholm, hvilken eger ett stort antal oexaminerade folkskolelärarinnor — efter hvad vi hört uppgifvas, omkring etthundra — på grund af den nya fördelningen af statsbidraget förlora ett ganska betydligt belopp eller ock skola dessa lärarinnor tvingas att afgå. Kommunens intresse förbjuder det förra alternativet, billigheten borde förbjuda det senare. Denna billighet är lagd i K. M:ts händer i form af rätten att meddela dispens från de i lag bestämda kompetensfordringarne. Huru har då regeringen begagnat sig af denna vackra rättighet, medelst hvilken ensam de största svårigheterna vid öfvergången från ett system till ett annat kunna undanrödjas eller åtminstone minskas? Vi låta här några fakta tala, hvilka vi hemtat från tillförlitliga källor. Under förlidet år ingingo fem lärarinnor och två lärare, hvilka sistnämnde aflagt studentexamen med vackra betyg och hvilka samtliga med utmärkt beröm tjenstgjort flera år vid Stockholms folkskolor, till K, M:t med begäran att, ehuru de icke aflagt seminariiexamen, erhålla ansökningsrätt till lärareplatser vid hufvudstadens folkskolor. Denna begäran afslogs och de hänvisades att taga nämnde examen. En sådan frågans utgång väckte en allmän förvåning, att ej säga något mera, dels emedan desse enligt allas erkännanden voro de utmärktaste af samtliga tjenstgörande och af vederbörande myndighet, öfverstyrelsen, blifvit på det . amplaste vitsordade; dels derför att såväll. föregående som nuvarande ecklesiastikminister gifvit en dylik dispens åt vida mindre meriterade. Så t. ex. meddelades af statsrådet Carlson åt en ung student, som blott ett år tjenstgjort vid en af Stockholms folkskolor och af öfverstyrelsen erhållit vitsord om godkänd skicklighet och nit, dispens så att han kunde blifva lärare vid Carlstads folkskolelärareseminarium; under det en lärarinna vid samma skola med högsta vitsord öfver 5 års tjenstgöring fick afslag på sin ansökan att blifva lärarinna vid folkskolan. Ett liknande exempel kan anföras äfven från nuvarande ecklesiastikministers styrelsetid. En student, som tjenstgjort såsom folkskolelärare härstädes en termin, erhöll på begäran dispens, under det tvenne andra lärare med lika vackra studentbetyg och högre vitsord för flera års tjenstgöring vid folkskolorna fingo en dylik anhållan af slagen. Den förre hade visserligen någon tid tjenstgjort vid seminariets i Linköping öfningsskola, men den semare hade i stället i sin sedliga vandel en betydande öfverlägsenhet öfver den förre. : Ett sådant förfaringssätt är icke blott inkonseqvent och orättvist, dessvärre inverkar det äfven menligt på folkskolans utveckling. Det skadliga ligger deri, att man dels tillbakahåller de bästa krafter från att varla fär fallalalanaga hösta Jala 3 vise mån DY -— mA RO