Stuart, sämt konspirationens tpptäckande ge nom vaksämheten hos Elisabeths ministrar EI genom ett till en exempellös fulländ ning drifvet spioneri följde hela gången a densammma, de sammansvurnes arrestering och dom samt rättegången mot Marin Stuart Frågan, huruvida sietnännda förstinna Va skyldig till delaktighet i mördkomplotten inöt Plisabeth, ansåg föreläsaren icke kunna Hed full säkerhet afgöras, då det bref som skalle bevisa detta — hennes svar på den skrifvelse, i hvilken Babington underställde henne hela planen — endast fanns i afskrift och Lön förnebkado dess äkt: het, ehuru hen erkönds sig ha gifvit sitt bifall till inkallandet af främmande härsinakt. Dock ansåg han sannolikt att hon samtyckt tillidet tillämnade mordet. Elisabeth var ju i hennes ögon en kättersk qvinna och en troninkräkterska. Maria Stuart hade utan tvifvel påverkats af de jesuitiska ertndsat: ser, hvilka fvissa fall rättfärdigade lönmord. tan måste betrakta henne som en olycklig, hvilken genom villomeningar i förbund med onda känslor och under inflytandet af svåra konflikter förledts att nedtysta förnuftets röst. Med engelska folkets genom de ständiga sammansvärjningarne och de ständigt förnyade ryktena om förestående fiendtliga landstigningar i hög grad fanatiserade stämning — en stämning som yttrade sig i de offentliga glädjebetygelser, med hvilka un derrättelsen om dödsdomen mottogs, samt genom parlamentets upprepade uppfordringar till drotläingen att låta verkställa denBortma — stå Elisabeths tveksamhet och uppskof med detta verkställande i stark kontrast. I denna tveksamhet och i synnerhet i hennes förhållande efter afrättningen, då de, som låtit verkställa densamma, drabbades af hennes onåd, oaktadt hon sjelf underskrifvit befallningen derom, har man velat se ett hyckleri. Man har ansett, att hon velat inför samtid och efterverld framstå såsom oskyldig till sin fiendes död. Föreläsaren ansåg, att här icke var något hyckleri, utan endast en stor villrådighet, som gjorde att hennes vilja i fråga om denna sak icke var densamma i det ena ögonblicket som i det andra. Ett sådant byckleri, som man här antagit, skulle varit föga motiveradt. För det katolska partiet var hon j; ultid lika förhatlig antingen Marias afrätt4 ring skett med hennes vilja eller icke, och i let stora flertalet af engelska folket gillade lenna afrätning. Deremot hade Elisabeth, aktadt den ovilja hon helt naturligt måste sysa mot Maria Stuart, flere skäl att vilja kona hennes lif, bland hvilka de förnämsta voro hennes motvilja för att gifva sitt biall till personers död, som i ett eller annat ränseende stått henne nära — en motvilja om äfven visat sig i fråga om verkställanet af dödsdomen öfver Norfolk — och henes strängti monarkiska grundsatser, till följd f hvilka en drottnings afrättande måste ynas henne vara ett ganska farligt exemel. Hvad Maria Stuart beträffar, visade on sig aldrig större och bättre än under ina sista dagar. Hennes sista bref vitna m en fridfull, med tanken på döden försoad stämning. Ingen bitter känsla mot ennes fiender röjer sig här. Hon var till en grad representant för en af de hvarndra bekämpande tidsriktningarne, att man id hennes död erfar det intrycket, att det ar icke blott ett menniskolif som slocknade tan ett tidehvarf som nedsteg i sin graf. —— mm rå m må mr PIN SO dr mr