j — Af Läsning för folket har nyligen ut lemnats sista häftet för i fjol, innehålland bland annat en särdeles lärorik och i lätt läst stil affattad uppsats om en naturhisto risk fråga för dagen: meteoriterna. Til utgångspunkt tages de nyligen från Grön land hemförda kolossala metallblocken, pi hvilkas himmelska eller jordiska ursprun; förf., som undertecknar sig N—m, icke egent ligen inlåter sig; i stället erhåller läsarer en historik öfver de iakttagelser man i äl dre och nyare tider gjort angående mete oriter, deras natur, ursprung och egenska per, de meteorfall man känner på olika trak ter af jordklotet o. s. v. För öfrigt inne håller häftet fortsättning af den väl skrifn: afhandlingen om svenska kyrkor i fordn: tider, af G. Upmark, denna gång uppta gande kyrkliga skulpturverk och målninga från medeltiden, åtföljda af åtskilliga af bildningar; vidare under rubriken Tre hög tider, en intressant jemförelse mellan df händelser som den 16 Juni 1871 firades Rom, i Berlin och i — Carlstad: Påflig: jubileet, kejserliga triumftåget och svensk norska jernvägens öppnande. Öfver hufvuc taget gifver detta häfte, som ytterligare upptager en berättelse kallad Kungstugar och vindflöjeln af signaturen O. H., sam några blad Om arbete och sparsamhet, et nytt vitnesbörd om den talang hvarmed tid skriften i sin nya följd redigeras. Norsk och dansk litteratur. Från Norge ha vi nyligen mottagit ett högst vigtigt bidrag till kännedomen om Europas nordligaste trakter och deras be folkningar, författadt af professorn vid Kri stiania universitet J. A. Fris. Det har titeln: En Sommer i Finmarken, Russisk Lapland og Nordkarelen. Skildringer af Land og Folk. Ett i sitt slag så på en gång roande och värderikt arbete, som denna uppteckning af en år 1867 företagen resa, har säkerligen den nordiska litteraturen blott mycket sällan haft att uppvisa, och vi förmoda att äfven den svenska allmänheten ej skall underlåta att sjelf taga kännedom om en sådan företeelse, på hvars etnografiska, statistiska och geografiska värde vi ur sjelfva boken skulle kunna utplocka en mängd slående exempel. Vi välja emellertid hellre latt något utförligt återgifva ett kulturhistoriskt drag från Finmarkens fjellbygd, öfvertygade att denna ypperliga målning Iskall bättre än några våra loford rekommendera författarens alster. Skildringen lyIder på följande sätt under rubriken: Den siste lappske afguden. Den undervisning, som den lappska befolkningen i Norge erhöll före 1714, meddelades dem, sådan den nu än var, på danska. Men sedan man insett, att befolkningen, fastän till namnet kristen, under sådana förhållanden faktiskt fortfor att vara hednisk, lät man småningom lappska språket komma till heders. Undervisningen på lappska fortgick oafbrutet ända till 1774, eller omkring femtio år, och befolkningen blef derigenom till största delen omvänd till kristendomen. Blott i en och annan aflägsen trakt var man ännu i hemlighet begifven på afgudadyrkan. Men något före 1774 började den åsigten göra sig gällande, att det var orätt att gifva ning och böcker deras eget åk borde så vidt möjligt är, ka ; an införas. Följden af uppfattning blef, att det i Throndhjem. in lappska seminariet upphäfdes genom ett reskript af den 3 November 1774, hvari bland annat hå bjöds: Det norska språket skall införas bland lapparne, och ungdomen tillhållas att lära sig sin kristendom på norska.Lappska folkets högsta intressen blefvo hädanefter åsidosatta för en rent nationelt-norsk uppgift. Dessa sträfvanden att förnorska lapparne fortsatt der de närmaste femtio åren. sionsverksamheten Snöraa småningom försvunno också de fåtaliga lappska böcker folket genom missionen fått emottaga; med dem slocknade det a ljuset, och befolkningen, hvilken varit på goda vägar att på allvar omvändas, vände åter tillbaka till sina gamla gudar, hvilka uu voro i friskt minne och hvilkas bilder af trä och sten ännu stodo rundt omkring på fjellen. Sålunda hade man i femtio år byggt upp på lappska och i femtio år rifvit ned på norska. och hvad hade man väl vunnit utom arbete? a parne hade 1824 ånyo till en stor del blifvit hedningar, men voro derför ingalunda förnorskade. r 1837 fingo de åter sin första bok på lappska, och undervisningen har sedan hufvudsakligen bedrifvits på detta språk. Emellertid lefva ännu en hop män och qvinnor, hvilka före den tiden erhållit sin undervisning och blifvit konfirmerade medelst norsk ritual, utan att ha förstått meninaf hvarken hvad de läst, hört eller sjungit. an det då förundra någon, om man ännu i dag skulle påträffa en hedning? Författaren har vid åtskilliga tillfällen kommit i mer än vanligt förtrolig beröring med individer af detta folk, och dervid kunnat se ee in, i synnerhet i den äldre befolkningens okunnighetstillstånd. än kanske många af deras egna prester. Jag skall här, som ett säkerligen ganska enstaka fall, berätta något om en lapp, en hedning midti det nittonde århundradet, om hvilken jag inhemtat följande upplysningar. 4 et är nu ungefär tjugu år sedan en fjell-lapp i en af socknarne i den egentliga Finmarken hade stående vid sjökanten i form af en bautasten en afgud, åt hvilken han hvarje år, när han med sin renhjord flyttade från högfjellen ned till arne vid kusten, brukade offra på gammalt hednisktsätt och i gammal hednisk tro, att afguden kunde beskära honom lycka eller olycka med renafveln. Denne fjell-lapp hade det vanliga förnamnet Rastus, och det är icke omö ligt, att han lefver ännu, så vida icke ni gon särskild olyckshändelse drabbat honom. Han var döpt, undervisad i kristendomen och konfirmerad, men, som alla i hans ungdoms på norska språket. Sedan han emellertid sig så mycket utantill af den norska katekesen, att han, som det heter, kunde slippa fram för presten och derpå gifta sig — ett mål som han egentligen åsyftade med konfirmar tionen — kastade han boken bort, offrade till sin afgud eller sina afgudar och kunde som äldre man, då berättaren sist hörde talas om honom, hvarken läsa norska eller lappska. För tjugu år sedan hade de norske fjell-lapparne ännu rättighet att om vintern flytta med sina hjordar öfver gränsen in på finska sidan. Hvarje gång nu Rastus på våren skulle flytta från ryska till norska kusten, der hans afgudär, åt minstone en utaf dem stod, köpte han med sig någgt amör och bränvin. Härl bestod nemligen offret till afguden, och offringen försiggick på det sätt. att han först med smöret smorde afgudens hufvud. och sedan alldenstand han af egen erfarenhet visste, att en slurk gör godt ofvanpå det feta, hällde bränvinet öfver afguden. Ka lång tid bortåt hade det 2 Rastus eftop äuskan. Afguden syntes till freds, fasen renhonor fingo ofta tvillingar. och hans hjord förökades. Men hvad händer så ett år? Rastus kom som vanligt en vår med sin renhjord ned mot kusten, men antingen hade han intet bränvin kunnat få eller också hade han. förirusen och trött af att. enligt fjell-lappens sed, bära hustru, barn, renkalfvar och hundvalpar öfver de iskalla, sk mande fjellbäckarne, och kanske d vunnen af frestelsen, sjelf uppdruckit allt bränvinet. Nog äf, afguden fick för en gångs skull nöja sig med endast smörtraktamentet. Men det fick den syndige ger dyrt betala. hn dag går hans renhjord nere under det fjell, vid hvars fot afguden står. Pljtsligen slår usolden ned i fjellspetsen lösrifver en hop stenar, som rullande nedåt lösritva andra, och förr än åskknallen ännu är fullt förbi ligga två af Rastus bästa renar krossade -under stenraset. Rastus var på sin tid bekant för sitt vilda utseende och sitt obändigt hetsiga lynne. När han en gång blifvit slkuct uppeldad, skydde han intet, Se Tagen är vermakt och hade ingel lespokt längre hvarken för, stomi eller menskliga ting. Att afguden blott för en sups skull villle straffa honom med att slå två af hans bästa renar ihjäl, visade sig nu också vara mera, än en renlapps kött och blod kunde bära i ödmjuk underdånighot. stället för att, som man skulla vil genast or bort och böja knä för aleuden med ödmjuk bön om He e om dubbel gåfva nästa gång, ilade Rastus först bort till stenraset. Vid agvnen af de krassade dinren nnnhlagcada hane eg is: ler inland q