LUILTER. UiLLUNINU:. lännehåll: Schwalb, Jesu lära, framställd efter de tre första Evangelierna. — Läsning för folket. — Norsk och dansk litteratur — Litteratur och konstnotiser. Jesu lära framställd efter de tre första evangelierna. Tvenne föredrag af dr Moritz Schwalb, predikant vid S:t Martinskyrkan i Bremen. Öfversättning. (Stockholm, A. L. Norman. Pris 60 öre.) Oaktadt vi redan förut med några ord Jomnämnt denna lilla skrift, återkomma vi till densamma ännu en gång. Med verkligt .Inöje hafva vi tagit kännedom om densamma och detta af en särskild anledning, oberäkInadt bokens eget värde. Denna broschyr Thar nemligen utgått från en officin, som hittills alstrat religiösa skrifter af helt annan tendens än den som utmärker i fråga var Irande lilla arbete. Vi måste sålunda antaga, att den fria forskningens ande omsider så att säga berört äfven i fråga varande officin och förlagsverksamhet, ty att antaga någon lapsus calami härvidlag vore väl att förutsätta en alltför stor blunder af vederbörande. Med allt skäl böra vi i stället kunna hoppas, att den värderika bok, som nu brutit isen, skall efterföljas qf många liknande. Författaren är, såsom titelbladet angifver, tjenstgörande predikant i en protestantisk kyrka; de tvenne föredragen äro predikningar, som hållits inför hans församling. Den som väntar sig att här få läsa någonting i vanlig predikostil, en krieartad utveckling af ett ämne med så och så många underafdelningar, blir emellertid högligen besviken. Man finner häri stället en uteslutande från menskliga förnuftets ståndpunkt, med kunskapsrikhet, värme och pietet företagen undersökning af det väsentliga och oväsentliga i Kristi lära, sådan den blifvit framställd i de tre evangelierna (det fjerde lemnas för denna gång af talaren ur räkningen, på den grund att det med allt sitt teologiska, religiösa, ja äfven historiska värde, dock icke är någon säker och tillförlitlig källa, ur hvilken vi kunna hemta Jesu lära). Om vi läsa de tre evangelierna, menar förf., uppmärksamt och fördomsfritt, med vanligt lekmannaförstånd, utan teologiskt sofisteri och hårklyfveri, märka vi snart att de som nedskrifvit dem ofta anföra sådana Jesu ord, hvilkas rätta betydelse de fullkomligt misstörstätt, men derjemte skola vi ock ovilkorligen märka, att dessa ord, liksom af sig sjelfva, sammanfoga sig till en enda andlig organism och tillkännagifva just derigenom gemensamheten, enheten, och på grund deraf äktheten af sitt ursprung. Dessa spridda, utan något spår till systematiskt ordnande, oss tillhandakomna uttryck, som likväl systematiskt höra tillsammans och utveckla för oss sin fulla betydelse, endast om vi förstå att uppfatta dem uti deras systematiska enhet, kunna icke härleda sig från de tre evangelisterna, hvilka uppenbarligen icke stodoi något slags personligt förhållande till hvarandra, icke heller från de oräkneliga fortplantarne af den urkristliga traditionen, utan blott från en ande — och denne ande, hvem skulle det vara, om icke Jesus, församlingens herre ? Med denna grundåsigt såsom utgångspunkt — hvars riktighet icke gerna lär kunna bestridas ens af de mest fanatiska ortodoxer — framställer förf. på ett ovanligt klart och stundom verkligt fängslande sätt huru Jesus med sitt fördomsfria barnsliga öga betraktade Gud, naturen och menskligheten och huru han gjorde till sin uppgift att söka försona de oförnekliga dissonanser han dervid upptäckte. Särskildt hvad angår Jesu naturåskådning, påpekar förf. dess höga poesi, som så ofta blifvit bortkrånglad af hrr teologer. För Jesus, säger han bland annat, var naturen ett Guds tempel, större och skönare än templet i Jerusalem. En dag — det var på en sabbat — gick Jesus med sina lärjungar genom en sädesåker. Lärjungarne uppryckte några ax och söndergnuggade dem, hvilket, som vi alla minnas, gaf anledning till den förklaring, hvari Jesus påminner farisgerna att presterna frambära sina offer på sabbaten och förrätta sin tjenst i templet; men här är något större än templet — ord, hvilka okunniga uttolkare anse vara sagda af Jesus om honom sjelf, liksom skulle han vara större än templet, under det de helt enkelt afse Guds fria natur, sädesfältet och deröfver det öppna himlahvalfvet. Jesus äl-l skade naturen såsom Guds tempel. Han tillbragte mången natt bedjande på Galileens höjder, allena eller med några af sina l: lärjungar. När han var i Jerusalem, gick : han vanligen, säger Lucas, om aftonen till Oljoberget. Den sista aftonen gick han äfven dit upp och bad der. — Dessutom såg Jesus i djurverlden äfven en förebild af det fullkomliga menskliga lifvet. Hans lärjungar skola ju vara utan falskhet, såsom dufvor, cch lefva sorgfria och lyckliga såsom fåglarne under himmeln. Vi ha valt denna framställning af Jesu naturfilosofi, om vi så få säga, som prof på författarens flärdfria, tilldragande språk och goda tankar. Lika enkel och osökt är hans teckning af Jesu föreställningar om Gud, hvilken Jesus kallar min fader, men då han talade till hela folket eder fader, och till hvarje enskild af sina åhörare din fader. Jesu Gud är den himmelske fadern, som genom ett svalg är skill från jorden. Icke substantiel är han närvarande öfver allt i verlden; substantiel är han endast i himmelen; på jorden och annorstädes i verlden är han blott i kraft af sin allmaktoch allvetenhet, men icke i kraft af sin oändlighet. Guds oändlighet! Detta ord skulle Jesus icke hafva förstått; hans Gud är icke en oändlig Gud, hans Gud är en helt och hållet menniskolik Gud. — Lika intressant är framställningen af Jesu uppfattning af Gamla testamentets skrifter. Jesus var i detta fall, enligt hvad förf. visar, uppfylld icke blott af pietet utan äfven af skepsis och kritik, och vi kunna med säkerhet antaga, att, om Jesus hade bättre känt den hedniska verlden — han kände hvarken Plato eller Sokrates, hvarken Buddba eller Zoroaster — och kunnat begagna sig af den hedniska religiösa andans skönaste och ädlaste vitnesbörd, skulle han hafva uppfattat motsatsen mellan judar och hedningar helt annorlunda och kanhända icke talat om hedningar och judar, utan blott om menniskor och om menskligheten. Utrymmet hindrar oss att så utförligt som i önskade anföra huruledes förf. i Jesu lära klart och bestämdt utskiljer tre slags element: förblifvande, förgängliga och sådana som behöfva utveckling eller ombildning. Märkligt är bland annat hvad han anmärker om den i Jesu sedelära befintliga, visserligen ädla, men dock omisskänliga egoism, hvilken måste räknas till de element af hans lära, som boehöfva ombildas: hoppet om en evig salighet såsom motiv för en dygdig lefnad här på jorden m. m. Äfven måste, enligt min öfvertygelse, säger förf., det beriktigas, utvecklas och ombildas, som Jesus lärt angående statens bestämmelse, äktenskapet, handel och yrken samt gm husföders rättighet i förhållande till sina tjenare, d. jä. sina slaäfvar. Här gäller Schleiermachers djerfva ord: vi måste kalkylera, d. v. 8. så noga beräkna Jesus, att vi med full visshet kunna säga: det eller det, hypgröfver Jesus på sin tid ogh i sin ställning med all rätt kunde och måste lära just så som han gjorde, det skulle han i NN —— FH mV JJJ———————— VA LLA AAL