1-Istens råmärken. Vi frukta nämligen at eleljest glömma bort saken, så att den ick n I blir vidrörd medan ännu tid är. Då h Lt, Davidson ådagalagt så stor pietet mot de -lvid Djurgården och särskildt äfven vi el Hasselbacken fästade minnet af Bellman nivore det önskligt att han ville sträck: eldenna pietet äfven till Bellmanseken oci elbefria densamma från det gasrör, som för a I giftar trädets rötter. Vi ha förut vid et I tillfälle framställt påminnelser mot dett: n I gasrör, hvars följder redan börja visa sig e I förtorkade grenar; Erik Bögh fällde också -li ett resebref från Stockholm, infördt i er -I dansk tidning, en beveklig förbön för nämn Alde träd, sedan han hade haft tillfälle at rise den medfart det rönt; men alla dess: framställningar ha hittills varit fruktlösa r Det skulle emellertid vara rätt sorgligt ocl timycket besynnerligt, om Bellmansfigurer s skulle komma att stå der och blicka mo len lönnmördad och förtorkad Bellmansek Vi öfverlemna oss derföre ännu åt den för 3 I hoppningen, att den ifrågavarande gasled -jningen nästa vår skall komma att bortta ljgas och att det minnesrika trädet derigenom -I skall kunna räddas. j L Ett annat nytt och större plastiskt konst verk har hufvudstadens allmänhet på sista tiden haft tillfälle attsse. Det är hr Bör fjessons i marmor huggna staty kägelspela ren, hvilken för ögonblicket och tills vidare I befinner sig i Nationalmusei vestibul. Det är utan tvifvel ett betydande arbete och skänker åskådaren nöje, dock mindre i och Igenom sig sjelft än genom det vitnesbörd Idet lemnar om konstnärens talang och den förhoppning det ingifver att han framdeles Iskall kunna lemna alster af långt större värde och som kunna framkalla en mera ,oblandad tillfredsställelse. Artisten intres Iserar här mera än konstverket. Efter att Iha återsett och sorgfälligt skärskådat det senare, ha vi endast funnit ytterligare beIkräftadt det omdöme, vi fällde derom, efter att först sistlidne sommar ha sett det exponeradt i Göteborg, att nemligen figurens ställning är onaturlig. Vill man följa Myrons föredöme och framställa bilder ur det gymnastiska lifvet eller från andra kroppsöfningar hemta motiver Iför behandling af menniskogestalten i sådana djerfva rörelser, som äro särskildt egnade att ge ett prägnant uttryck af lif icke blott åt de delar af kroppen, som verkställa rörelsen, utan äfven åt de öfriga, som mer eller mindre deraf erhålla en reflex; då måste man, såsom han, dagligen gå på palestran, egna det sorgfälligaste studium åt dessa öfningar och göra sig väl reda för sjelfva det moment, som man vill framställa. Nu kan emellertid hvar och en, som någon gång deltagit i ett kägelspel, ha det fullkomligt klart för sig, att den ställning, hvari hr Börjessons figur befinner sig, omöjligt kan vara utgångsställningen för den kraftiga rörelse, som eger rum vid klotets kastande. Skall det åter vara ögonblicket näst förut, då kägelspelaren tager sigte, hva; till tjenar då hela denna utomordentliga spä ning, denna ytterliga ansträngning af alla muskler, detta bakåtlutande, som är så starkt, att man mycket misstänker att en lefvande gestalt icke skulle bibehålla balansen utan ragla ett eller annat steg bakåt? En sådan onödig kraftansträngning före det afgörande ögonblicket blir någonting blott och bart demonstrativt och innehåller i sjelfva verket en tom patos, som är egnad att motverka den förmodan, som gestalten framkallat hos en utmärkt estetiker, att den ynglingen äfven skuile vara i stånd att lyckas, då det gäller högre mål än att träffa några käglor. Den sanna, gediegna kraften bröstar sig icke i förväg, demonstrerar icke i luften, utan sparar sig till det afgörande momentet. Det har ännu aldrig händt och kommer aldrig i tidernas lopp att hända att en kägelspelare, då han tager sigtet, intager en ställning, som i någon mån liknar denna (så vida det icke skulle vara på skämt, för att försöka imitera denna staty) och ikraftsamlingens derpå följande ögonblick intager han ovilkorligt en annan ställning, med högra armen, som håller klotet, sträckt nedåt och något bakåt. Oafsedt det grundoriktiga i hela figurens ställning instämma vi för öfrigt gerna i de loford, som egnats åt den kraftiga och lifsvarma naturalism, hvarmed han i detaljerna är återgifven. En och annan smärre anmärkning skulle visserligen kunna göras med afseende på det konseqventa genomförandet af den rörelse artisten tänkt sig; men de skulle sakna betydenhet gent emot det ampla erkännande, man måste egna åt den talang och den konstnärliga glöd, hvarom utförandet i allmänhet bär vitnesbörd. Från skulpturen komma vi till den stora monumentala historiemålningen. Professor Winge har för icke länge sedan fullbordat sin stora tafla, som framställer Thor i kamp med jättarne. Det är glädjande att se, huru de nordiska myternas framställbarhet i bildande konst efter hand allt mera blir ett oomtvisteligt faktum och huru hufvudgestalterna i dessa. myter under konstnärernas händer så småningom få sina bestämdt utvecklade typer. Då man mot slutet af detta århundrades andra decennium först grep sig an med ett konstnärligt sträfvande i denna riktning, voro de försök som gjordes icke synnerligt egnade att ingifva stora förhoppningar; de röjde ett osäkert famlande och ännu i Fo gelbergs berömda plastiska trilogi spårar man något deraf. Det var klart, att man till en början hos hufvudfigurerna i denna nya symbolik skulle sakna enhet och upptäcka hvarjehanda främmande beståndsdelar. Det fordrades först ännu mycket arkäologiskt förarbete, det fordrades att det konstnärliga studiet skulle vända sig till nordens fornhistoria och till dess folklif, för att sålunda åvägabringa en djupare uppfattning af det verkligt nordiska. Numera, då de hi storiska undersökningarne med poesiens och konstens biträde kastat ett klarare ljus öfver forntidens fysionomi, då intresset för den fornnordiska litteraturen alltjemnt stegras och kännedomen om våra förfäder, om deras lif och anda börjar nedftränga äfven till massan af folket, är konstnären bättre i tillfälle att besegra de svårigheter, som uppresa sig för honom på detta område. Den för tidigt bortgångne Blommer egnade sig med förkärlek åt den mildare och blidare kretsen af Alfer och Vaner och till samma krets synes äfven Malmström företrädesvis bli dragen af sin konstnärliga individnalitet. Winge åter känner sig mera kallad att umgås med de väldiga Åsarne. Fogelbergs Thor är, som bekant, framstäld i hvilande ställning med uttryck af trotsig segerkänsla efter slutad kamp. Likaså har dansken Bissen framställt sin Thor hvilande, beredd till försvar. Winge har valt att framställa Thor i kampen och derigenom blir gudens innersta väsen bäst återgifvet. Den Thor nemligen, som icke är de yngre sagornas, gengm fantastiska tillsatser något karrikerade dundergad, utan som framstår i Völuspå, är en bild af sanningens kamp i lifvet, den onpphörliga kampen mot mörkret, falskbeten och lögnen, Ständigt värnar han ljusets verid mot de onda makterna. Han hvilar aldrig, han håller sig aldrig på defensiven; blott en enda gång är han hänvisad till försvaret — det är vid ae rt er RR