TEE BACKEN: SÅ RR NR Aa Rat band at ra 4 NN dt ag Musik och Teater. K. Stora teatern. Den flygande holländaren, romantisk opera i 3 akter, af Richard Wagner; öfversättning af F. Arlberg; dekorationerna af F. Ahlgrenson ; maskineriet af P. F. Lindström. Den stora tanken att till en skön konst sammangjuta poesi och musik har varit operans skapare och under ett århundrade äfven dess försyn. Berömde konstnärer hafva med snillets ingifvelse och arbetets tålamod småningom låtit den ädla tvillingskonsten steg för steg skrida framåt i formelt hänseende, och ja längre utvecklingen fortgått, dess mer innerligt finner man de två syskonen träda hvarandra till mötes till enad samverkan. Musikens förråd af uttryck förkofras mer och mer genom skiftande ämnens behandling och hennes tillämpande på texten blifver, till dramats fördel, mer och mer troget. Men då såväl poesi som musik äro mångaldigt utarbetade konster, hvilkas grundsestämningar, oskiljaktiga från deras väsen, I.ngesedan blifvit bemärkta och utredda, och di ingendera sålunda kan tvingas att, mot sin egeu natur, slafviskt lyda den andra, är det ett nödvändigt vilkor för deras förening, att begge derunder få verka fritt, hvardera på det sätt och det område, hvarpå den bäst tjenar dramat, hvars fulländning är det gemensamma, ehuru icke på alldeles samma väg sökta målet. För att en så beskaffad dels sjelfständig, dels enig samverkan skall göras möjlig fordras naturligtvis oundgängligen att textens och musikens roll bestämdt utstakas, och har detta hittills skett sålunda, att poesien, med sin oaflåtliga tydlighet och begriplighet, fått bilda underlaget, intrig, karakterer, situationer m. m,, men allt detta med ett behof af ytterligare förklaring och försköntug, bvilket det blef musikens värf att fylla, hvadan hennes roll i operan alltså blef den öfverlägsna, då det var hon, som förlänade behagets ljus och skönhetens färg åt hvad texten gaf henne att omhulda; hon, med andra ord, som adlade arbetet till konstverk och dess åhöramde till njutning. På det att hon måtte vinna frihet och kraft tll denna verksamhet, gjorde man texten dels tacksam derför i dess skaplyine, dels ålade man den åtskilliga jemkningar och tillfälliga uppoffringar, dels medgaf man å andra sidan musiken rätt till en mängd afvikelser, smekande örat eeh känslan, men slappande dramats intresse. Kom så Richard Wagner, den förste dramatiske kompositör som tillika, eller än mer, varit skald, och fattade den föresats, att göra poesien till operans förherrskande konst, peröfva musiken dess friheter, såväl de missbrukade som de nödvändiga, samt tvinga heune till oaflåtlig lydnad åt textens maktspråk, Detta skulle nu utgöra de bådas omsider Brägabragta Äkta förening, men, tyvärr, var den ej gr8dad i kontrahenternas natur, utan ett resonnemangsparti, bygdt på reflexionen allenast. Vote musiken detsamma som poesien till väsen och verksamhet, så att toner Vore bokstafven, aeckordet ordet o.s.v. då skulle detta jätteföretag måhända kunna lyckas, åtminstone lyckas Wagner, ty i hvarje fall är det han sjelf, som begränsar sin nya konst. Men nu äro. de båda ovilkorligen olikartade, någon gång motsatta, 4 sitt förnuftiga uppträdande. Musiken har att yorka väl detsamma som poesien, men på sitt eget, särskilda sätt. Hon har ännu ej bragts oeh skall aldrig bringas vare sig till den elasticitet eller den koncision eller den tydlighet, som poesien eger. Den senare kar genom dessa egenskaper ett allfattligt, korrekt uttryck för allt tänkbart, musiken ieke så; men till ersättning har hon fått ett starkare, framför allt ett behagligare medel att tolka en ofantlig mångfald af känslans och fantasiens förnimmelser, Att derför åta den ena antyda och den andra förkla va, den ena gifva konturerna och denxandra koloriten, är rätt; aen att låta dem, slafviskt sammankedjade, p samma gång säga ett och detsamma, är våld Med smärta ia kttager man detta esomoftast Wagners operor. Musiken får icke andas aut, q poesien saller henne i talet — och när två säga detsamp.2 på en gång blir intrycket icke en samverkan, utan ett kif. DeSiamesiska tvillingarne känna sig säkerligen icke dubbelt starka getom att de äro sammanvuxna, om det än är saxpt att verlden betraktar dem som något särdeleg naderbart. Förgäfves invändes att det musikaliska språket skulle genom oaflåtligt spparbetande i den nya riktningen möjligen kunne vas lika klart och rikt som det poetisl sådant förmtsatt, voxe dermed likväl in genh.B vunnet i hufvudsak. alldenstund . ofcke dess mindre s unnda blefve ad, frånrötvad sin egendomliga f någa Att tis Många finnas ju, som läsg noter lika redigt och ledigt som ord; men äfven om dessa vi feoretisk synpnunkt gil at ifrå, vergaode geurc blefve et likafullt obehagligt så spart det upp rädde inför örats sinliga medigw. För öf rigt skulle operan äfven gerom högsta täpkpara fulländning 4 denna art alltid blifva ett monopol för endast kännare. Men en konst för endast fackmän är en grymhe och ett drama för endast fackmän är er orimlighet. Med sitt skarpsinne, sin energi och dårå stiga originalitet har Wagner emeliertid verkat eändligt mycket till konstens gagn, Tusende hafva tänkt efter hans tankar och alltid vunnit mågon lön, slentrianen har honom ett skonlöst gissel, harmonien ha besriats na Undenstnndoln pedantigk och med sina storartade experimente er hun mer än någon bland sengre tid mästare förökat det musikaliska språket ordbok. Andra snillen, som sgna sig hel och hållet åt toxbonsten, dertål äro ognad OM eri finna Nog, Skola a Feformatern