-TOCKHOLM den 9 Februari. Denna dag är en sekulardag af nationel betydelse; den frammanar minnet af en bland de ädlaste heroerna inom vår nationella litteratur. Den 9 Februari 1772 föddes nämligen Frans Mikael Franzen i staden Uleåborg i Finland. FranzÅn var en skaldegenius af öfverlägsen rang, om han ock till följd af sitt milda skaplynne ej egnade sig att blifva i egentlig mening epokgörande. Men han var ännu mer: han var en menniska af en så stor själens renhet och ädelhet, att icke ens den ständigt vakna tadellustan någonsin mot honom vågat rikta sina förgiftade pilar. Den ädla mensklighet, som i hans lif ej mindre än i hans dikt vunnit ett uttryck, har åt hans namn betryggat ett kärt och oförvanskligt minne, som för att lefva hvarken behöfver ett dagblads lof eller bullrande festers hyllning. Men det är stärkande och godt att om ock blott för ett ögonblick göra en paus i dagens äflan och bestyr, för att värma sig vid ett ljust och dyrbart fosterländskt minne; det är för efterverlden en helig pligt att ej glömma dem, som gjort stordåd i odlingens tjenst. När en tidning derför på en plats, som plägar upptagas af dagens stridsfrågor, inrymmer erinringen om en fridens man; när fester på åtskilliga ställen i Finland och Sverige, dels offentliga, dels af mera enskild art, firas till en sådan mans minne, så sker det visst ej för att upphöja honom, utan för att tillfredsställa den nationella känslans kraf, för att uttala våra förbindelser för hvad den ädle mannen verkat och för att gifva en väckelse åt oss sjelfva att, hvar och en efter sina gåfvor och i sin krets, söka förverkliga det goda och det sköna. När Franzen nämnes, riktas tanken främst på Creutz sångare, Selmas och Fannys skald, den oskuldsfulle och oöfverträffade lofsångaren af vinet och glädjens flyg tiga ögonblick. Hans första ryktbarhet, tidigt vunnen — ty redan före sitt adertonde år hade han diktat stycken sådana som Menniskans anlete och Den gamla knekten — har äfven åt hans namn bibehållit dess mest ovanskliga ära. Och henne hade han vunnit genom de enklaste medel. Han var nemligen icke, åtminstone ej företrädesvis, de stora ämnenas man, men han förstod att göra de små ämnena stora. Det var menniskohjertats små hemligheter, familjlifvets fröjder och sorger, vinets och vänskapens måttliga njutning, naturens skönheter, för hvilka de bästa strängarne på hans lyra ljödo. Deremot egde hon inga toner för den moderna sönderslitenhet, det hån och tvifvel på jord och himmel, som komma läsaren att rysa; hos honom är allt idel renhet, klarhet och harmoni. Dessa egenskaper hade sitt ursprung ur den sant religiösa stämningen i ett fromt barnahjerta. Men hans fromhet var ej af den art, som under sträfvandet för himlen visar förakt för jorden och hennes fröjder. Han är djupt genomträngd af känslan af deras förgänglighet, men det hindrar honom ej att älska och njuta dem. Det är i ljuset af en himmelsk skönhet, som minutens fröjd af honom uppfattas, och åt denna sant humoristiska lifsåskådning har han i sådana visor, som t. ex. Champagnevinet och Glädjens ögonblick gifvit de skönaste uttryck. Ja, det är denna, om vi så få uttrycka oss, harmoniska dualism, som just utgör på samma gång motsatsen och enheten mellan de sköna bilderna af Selma och Fanny, hvilka klart uttryckas i följande så vackra och enkla strofer: Här nere himlen vara Jag tyckte vid den förras syn; Men denna underbara Upplyfte mig till skyn. Jag lärde af dem båda Hvad dubbel skönhet lifvet har. Vi henne dubbel skåda: En blir hon, som hon var. Franz6ns rent menskliga hjerta kunde dock ej sakna deltagande för de frågor, som rörde sig inom hans tid, hvarom ock flere af hans Tidsbilder vitna. Han var, särdeles i sina yngre år, en stor vän af friheten, och den första franska revolutionen väckte hos honom stora förhoppningar. Han vartroligen också en af de förste i vårt land, som arbetade för ett närmande till de öfriga skandinaviska folken, manande till ett fredligt och vänskapligt samarbete i kulturens tjenst. Hans inträde i det andliga ståndet gaf visserligen en ny riktning åt hans poetiska verksamhet, men hans grundåskådning förblef dock alltid densamma. Såsom en frukt häraf framstå i första rummet hans psalmer, enkla och fromma såsom hans eget hjerta. Franzn var hufvudsakligen en lyrisk skald, och äfven i de större episka och dramatiska arbetena af hans hand är det dock främst de vackra lyriska episoderna, som fängsla läsarens uppmärksamhet. Hans lyrik var också af det mest äkta slag. Kysk såsom en jungfru, innerlig såsom ett barn var hans sångmö, och derför tilltalar hon också så varmt hvarje rent och sant ungdomligt sinne. De af Franzens dikter, i hvilka hans individualitet bäst lyser igenom, kunna aldrig blifva gamla, utan hafva efter åttio år ännu samma betydelse och läsas med samma nöje, och säkerligen skall deras värde stå oförkränkt, äfven när skalder, som på sin tid gjort långt mera buller af sig, mer eller mindre hemfallit åt glöm