SLUOUKHULI den 5 Fepruarkh Ännu ett ord om ministerkrisen. TIL Men det var ej blott mot den aktade signaturen J. A. G. och mot frih. De Geer, som hr G.N. urladdade sitt missnöje. Äfven den nuvarande konseljen fick deraf uppbära sin dryga andel, ehuru de applicerade stöli tarna, i likhet med hvad som brukar vara vanligt hos hans antagna förebild, alltid tillhöra den högre fäktkonstens produktioner. Det är märkvärdigt att se, med hvilken förkärlek äfven denne hr G. N. — alldeles på samma sätt som den andre, utmärkte fäktaren, då han uppträder på skådebanan med sin fina, blankt polerade, uddhvassa klinga — ständigt väljer sammansatta, invecklade rörelser — sådana som t. ex., enligt skolans terminologi, kallas: Flankonad, dubbelt Degagement, Lågstöt, o. s. v. — För min del tycker jag emellertid ej särdeles mycket om detta konstiga fäktsätt och håller mig derföre, nu såsom vanligt, också endast till den raka Primen, utan alla finter och degagementer, Såsom prof på en dylik lågstöt mot den nye statsministern för utrikes-ärenderna må anföras, att hr G. N. anser grefve ven Platen, genom portföljens mottagande, hafva förvärfvat sig rätt till en tacksamhet han vanligen egnar sina motståndare och som lemnar hans diplomatiska insigter utom räk nipgen (?!), men att han visserligen ej sjelf har anspråk att endast genom sin personlighet utplåna minnet af hvad som inträffat, eller utgöra ett band af tillräcklig styrka för att sammanhålla en i sin grund upplöst konselj,, Med undantag af den dunkla meningen angående en tacksamhet som lemnar de diplomatiska insigterna utom räkpingen, hvilken jag bekänner mig ej rätt klart kunna förstå, torde det öfriga ej behöfva beledsagas af några kommentarier, hvilka i detta fall göra sig sjelfva. Angående den nya krigsministerns inträde i konseljen yttrar hr G. N., att Mutatis mutandis detsamma kan sägas, som om grefve von Platen, och att då hr Weidenhjelm sannolikt icke har för afsigt att såsom statsråd öfverlefva sina kolleger, han kan hafva godt hopp att till våren åtminstone försök skall göras att befria honom från den börda han i nödens stund lagt på sina skuldror — en uppoffring (?) som berättigar honom att icke mötas af ett misstroende, till hvilket han icke en gång haft tillfälle att gifva anledning. Äfven här torde några kommentarier icke vara af nöden, Mest hårdhändt har emellertid hr G. N. förfarit mot den afgångne krigsministern och den qvarstående konseljen i sin helhet, hvilka först få uppbära åtskilliga bistra tillmälen om bristande takt och omdöme samt slutligen samfält näpsas genom följande yttrande angående den nya förordningen rörande värdigheten, som skall tillkomma framdeles afgående statsministrar och statsråd. Vi kunna ej — säger hr G. N. —JI undertrycka den mening, att denna nådiga förordning är en tarflig produkt af den temligen långa tid, under hvilken statsrådets ledamöter endast hade att behandla de löpande ärenderna. Det förefaller dessutom något egendomligt, att den första åtgärd, som regeringen ansett nödig att efter en långvarig ministerkris, och i följd af denna, vidtaga, haft till syftemål att underlätta statsrådens afgång, och kanske sålunda minska kraften af den uppmaning, konungen framdeles någongång kan finna sig befogad ställa till sina rådgifvare att vid deras hittills innehafda befattningar qvarstå. Mot åtgärden i och för sig torde i öfrigt intet vara att anmärka. Nåväl! Om ingenting är mot åtgärden att anmärka, hvarföre ondgöres då hr G. N. öfver densamma? — Är det endast af personliga skäl, eller är det, för att ännu en gång få det nöjet, att sätta läsarens uppfattningsförmåga på prof, genom talet om den minskade kraften, som skulle kunna komma att ligga i konungens uppmaning till sina rådgifvare att ej afgå från deras platser — en eventualitet, som, enligt hvad vi sett, äfven framdeles någon gång torde kunna ifrågakomma, men som det ändock tyckes för hr G. N. vara en styggelse att ens behöfva tänka sig. Sedan hr G. N. sålunda, såsom jag här blott i korthet kunnat antyda, temligen förnämt tillbakavisat och underkänt allt det som i sammanhang med ministerkrisen varit tänkt, sagdt eller gjordt, hvilket-af honom befinnes vara mer eller mindre en faldigt och oriktigt, låter han slutligen försigtigt framskymta, hvad som väl ändock utgör den yttersta grunden för hans uppträdande vid detta tillfälle, fastän det ej genast af alla så uppfattats, nemligen att roten och upphofvet till allt det onda, som skett och som skall ske, daterar sig från December månad 1865. Detta är också en jordmån, som nu med ganska god framgång låter bearbeta sig. På mer än ett håll har man med en viss skadeglädje förkunnat, att försvarsfrågans utgång lemnat ett afgörande bevis på det nya representationssättets oduglighet, då riksdagen visat sig icke förmå nöjaktigt lösa denna landets lifsfråga, och man har äfven velat göra troligt, att, i fall de gamla riksstånden ännu varit qvar, så skulle K. M:ts förslag i ämnet hafva blifvit genom tre stånds beslut bifallet och alltså, i sådan händelse, denna: stora angelägenhet, kunnat ordnas vida bättre än som nu skedde, eller hvartill nu finnes utsigt. Härvid är likväl ganska mycket att anmärka. Först och främst torde det vara mycket ovisst, om ett sådant beslut verk-—Aj 0 vs AA OÖ Et vmvm— rvrvrrvronoounoon .Imess