antoner slöke konna följa med Itäflingen?s Såsom stöd för sitt tvifvel anför han t6 otillfredsställande reztltat, som erhöllos vid det krutförsök, som gjordes hos oss i Detember 1870. Det är sannt, att detta försök, det första i sitt slag i Sverige, kan sägas varit otillfredsställande, derigetom att initialhastigheten blef Ovanligt liten. Men har man deraf rätt antaga, att det blir en omöjlighet i Sverige tillverka ett lämpligt krut för våra bandade kanoner, ovh trot föredraganden, att i hån8 mönsterland, sjelfva England, fedan det första krutförsöket gifvit ett fullt tillfredsställande resultat? Föredraganden borde hafva sig bekant, att få tillverkningar äro af en så ömtålig natur som kruttillverkningen och att derjemte många oförutsedda orsaker bidragit att hos oss fördröja krutfrågans lösning. Hade han ej gjort sitt anförande till en partifråga utan i stället ärligt sökt vinna upplysningar uti de ämnen, han ville afhandla, så hade hans anförande sannolikt blifvit både lämpligt och lärorikt, ett beröm som nu endast reservationsvis lärer kunna komma det till del. Vi böra här tillägga, att under sistl -I December, således knappt en månad efter att Iföredraganden offentligen uttalat sina betänkligheter, har nya krutförsök egt rum vid Finspong, hvarvid man med 8,08 tums kanoner, 300 skålp;s projektil och 60 skålp:s laddning (grofkornigt krut tillverkadt vid JAker efter belyisk metod) erhöll omkring 11360 fots initialhastighet. Man ser häraf huru vanskligt det är att uti artillerifrågor vilja spela rollen af Jaf profet, och föredraganden lemnar härpå Jännu flera exempel. Så må bland annat -Janföras följande: Han berömmer den nya Jengelska 9,41 tums 35 tons-kanonen såsom den kraftigaste kanon i verlden, och med föredragandens förkärlek för de engelska kanonerna, är det väl antagligt, att om den verkställande makten för anskaffande af kanoner till svenska marinen varit honom uppdragen, han ej skulle tvekat att för vår marins räkning anskaffa ett eller annat dussin af denna kanonsort. Men nu vill olyckan, att knappt en månad hunnit förflyta sedan föredraganden uttalat ofvanämnde loford, förr än engelska tidningar bragte oss den sorgliga nyheten, att denna 35 tons kanon, detta föredragandens ideal, remnat, så att den åtminstone tillsvidare är till skjutförsök oduglig. Sic transit gloria mundi! Beträffande frågan om frameller bakladdningskanoner till skeppsbruk, meddelar föredraganden några af förfäktarnes af de olika systemen motiver. Bland dessas. k. motiver finnes åtminstone ett, som har nyhetens behag, Det heter nemligen: De (framladdningssystemets försvarare) säga vidare, att man till framladdningskanoner kan begagna snart sagdt hvad slags krut som helst, hvilket icke är fallet med bakladdningssystemet, som fordrar ett långsamt förbrännande krut. Genom uppgifter från flera personer, som tagit kännedom om engelska framladdningskanonerna, påstås deremot, att just emedan dessa kanoner ejl kunde uthålla de höga laddningårne medl Large-grain-riflepowder, som voro erforder-, liga för att uppdrifva initialhastigheterna, blef det en nödvändighet att begagna ett långsamt förbrännande krut. Attj till en framladdningskanon (naturligtvis engelsk) skulle kunna användas snart sagdt hvilken sorts krut som helst, är antagligen, som de öfriga motiven, hemtadt från någon källa af engelskt ursprung, och föredraganden har härvid lag ej annan skuld, än att han ur denna, likasom ur sina andra källor, öst med allt för stor begärlighet, utan att sjelf analysera vattnets beskaffenhet innan han utbjudit det åt sina törstande yrkesbröder. Denna senare anmärkning gäller synnerligast föredragandens uppgifter uti krutfrågan, hemtade ur major af Klerckers årsberättelse i krigsvetenskapsakademien, men då detta ämne ligger inom ett mera vetenskapligt område, förbigå vi det här. Mycket mera kunde anföras såsom exempel på det lätta sinne — för att icke säga något värre — hvarmed föredraganden i örlogsmannasällskapet rörer sig inom dagens artillerifrågor, men vi vilja ej längre taga läsarens tid och tålamod i anspråk, ty lärorikt är detta anförande ej i annat afseende än som ett varnande exempel. Må det förlåtas oss, att vi uttala denna bittra sanning, men vi göra det ej derför, att våra åsigter och föredragandens äro, angående kanonfrågan, skiljaktiga, utan endast och allenast för det sätt, hvarpå denna fråga af föredraganden uti ett offentligt anförande inför ett samfund af sjöofficerare blifvit behandlad. Vi upprepa ännu en gång, att det är vanskligt att profetera uti artillerifrågor, ty ho kan säga hvilka kanonkonstruktioner och kanonmaterial i närmaste framtid befinnas vara ändamålsenligast, men när man i närvarande tidpunkt vill opartiskt betrakta frågan om hvilket system af grofva kanoner är lämpligast för Sverige, så kan svaret ej blifva annat än inom landet tillverkade bandade gjutjernskanoner, hvilket system i Frankrike, Holland, Belgien, Danmark och äfven i Sverige — om man vill taga kännedom om den erfarenhet, som på senare tider vunnits och derjemte se saken i sitt rätta ljus — gifvit så lofvande resultat, att det skulle vara ett oförsvarligt lättsinne att öfvergifva detta system och antaga ett annat, så. vida icke fortsatta försök skulle leda till det resultat, att våra kanoner ej kunna, ehvad förbättringar än må vidtagas i kanonoch kruttillverkningen, uthålla täflan med de utländska kanonerna. Vi våga tro, att ett dylikt sätt att gå till väga skall mest gagna fäderneslandets försvar och således äfven sjövapnet. —84 LL te kd om hor 1 br br tt. för fr JR JR Jr rr. Till redaktionen af Aftonbladet.