det för lifvet oundgängligaste, den våldförda rätten eller rättskänslan för sitt återupprättande har behof af 2 till 10 års straffarbete — eller lika påföljd, som enligt 14 kap. 2 28 drabbar den, hvilken gjort försök till mord men af omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende, hindrats från brottets fullbordande? Hvarje mensklig eftertanke skall besvara en sådan fråga nekande. Och utan att ega någon kännedom om förhållandet i andra länder, för att påstå, det Sverige är ensamt, om en sådan drakonisk lag, vet jag, att lagen i detta hänseende är mildare både i England och Danmark, både i afseende på straffet för första resan stöld och för iteration. Påföljden förlust af medborgerligt förtroende, hvilken, som man vet, har en historisk grund, begagnas icke heller i nämnda Jinder. Den försvårar, ja, förtager, såsom jag förut nämnt, mången gång möjligheten för den frigifne straffade att finna ett arbetstillfälle eller loflig utkomst, och deri torde orsaken ofta finnas till återfall i brott. Det är nemligen ett sakförhållande, hvarpå visshet kan fås när som helst, att ganska många bland dem, som för tredje eller fjerde resan stöld hållas å våra fästningar förvarade för lifstiden, alla gånger tillsammans icke tillgripit för värde af 20—30 rdr d. ä. knappt värdet af 2 månaders fångunderhåll. Vid detta förhållande, och då svårligen någon lärer anse ett långvarigt qvarhållande i fängelse leda till moralisk förbättring, är det icke ens behöfligt att betrakta denna sak från någon filantropisk, utan blott från en materiel synpunkt, för att inse det orimliga deraf, att jemte fortfarandet af en påtaglig orättvisa, samhället skall så onödigtvis, som nu sker, betungas med utgifter för den brottsliges underhåll, samt att Prottet för hvarje gång bör bedömas efter gin egen beskaffenhet, utan att sjelfva förnyandet annat än i särskilda fall kan med rättvisa leda till straffets skärpande på det allmännas bekostnad. Ett annat för vår strafflag (5 kap. 2 2) egendomligt stadgande är, att den, som fyllt 14 år, i vissa fall skall straffas med straffarbete, ett straff, hvilket, vare sig att det verkställes i cell eller i våra nuvarande gemensamhetsfängelser, för den unga personen blir lika förderfligt. Ej mindre förnuftsvidrigt förekommer lagens bud i 5 kap. 6 8 att den, som utan egen skuld, i sinnesförvirring och saknande förståndets fulla bruk begår brott, äfven skall hållas till straffarbete, lika med friska personer, endast på kortare tid. — I gemen samhetsfängelserna åstadkomma sådana fångar oordningar till skada för disciplinen, och uti cellfängelserna kunna sådana, lika med de ofta förekommande tillfällen af personer, som hafva fallandesot, icke vårdas i enrum, utan måste hållas förvarade tillsammans med någon annan fånge, d. v. s. på ett sätt, som står i rak strid med begreppet och ändamålet med ensamhetsfängelse. I andra länder har det ansetts både lämpligt och verkställbart, att för stölder till mindre belopp — inonm gränsen för snatteri — äfven vid iterationer begagna andra kortvarigare straff, än straffarbete. En förändring äfven hos 088 borde leda till väl behöflig besparing i den dryga fängelsevårdskostnaden. Af dessa skäl, och då nedsättning i nustraftbestämmelser jemväl i flera åkallas af billighet och rättsmig friheten föreslå, att straffet för förnyad enkel stöld i allmänhet måtte nedsättas, samt vid tillgrepp af mindre värde än 15 rår, äfven vid iterationer, äfvensom för andra Pprott begångna af personer, yngre än 18 år eller af sådana, som lida af sinnesförvirring eller af fallandesjuka måtte, i stället för straffarbete, bestämmas någon annän, efter omständigheterna lämpad straffart, hvarigenom den skyldige ej äfventyrade skada för framtiden. Kunna ej sådana straffsätt, som 1 andre Jänder, komma till användning, skulle jag iillåta mig till mildring i de nuvarande föresjå någon kortare tids fängelse med 2arbete i gemensamma rum om dagen, men förvar i enrum under nätterna, vid särskild för ändamålet afpassad straffinrättning, der de yngre kunde hållas till takt och undervisning för uppfostran med öfning i handaslöjder samt de till kropp eller själ lidande, utan men af gemenskap med mer brottsliga, kunde lemnas den tillsyn och värd, som af deras tillstånd påkallas. mn varande andra delar p känsla, tar Jag