BLANDADE AMNEN. Eskimåerna. (Ur ett referat i GöteborgsPosten af en föreläsning utaf adjunkten Fries.) Eskimån är ful, liten, mycket fet, men icke särdeles muskulös. Ansigtet är stort, bredt och latt, näsan klumpig och läpparne framstående. gotten påminna mycket om kineselter grisögons. a små barnen se ut som oformliga fettklumpar med små strimmor, hvilka föreställa ögon. an må icke tro att dessa fettbildningar härleda sig af vällefnad — nej gunås! Oaktadt mycken brist och hungersnöd förblir eskimån fet och frodig. Vidare har han låg panna och ett svart. groft och stripigt hår. Skägg saknar han alldeles, och skulle någon få några tunna skäggstrån kring munnen, rycker han genast bort dem, för att icke af sina landsmän bli ansedd som curopå. Toiletten i detta land är särdeles enkel, den består af skäloch renskinn, oftast dubbelt. Skoplaggen likna lapparnes, och snitten på ameracen är som en vanlig sjömanströja, hvilken drages ned öfver hufvudet och bröstet, samt är försedd med en kapuschong som hufvudbeklädnad: vinnorna kläda sig som karlarne med undantag at håret. Detta stryka de upp och tillvrida me band, så det står upp i luiten som en pinne. Enkor bära svarta och hvita band, gifta qvinnor röda och flickorna allehanda brokiga. PEn särdeles artighet anses att tillbjuda dem några alnar band, men derjemte utstyra de sig med allt prider och perlor de komma öfver — i denna rop: Stöflorna (kamicker) utstyra de äfven så mycket som möjligt med brokiga skinnlappar. På senare tider hafva danskarne infört bomullstyger, hvilka äfven begagnas om sommaren, till skurna på nyssnämnde vis. För öfrigt äro de mycket smutsiga och anse som en ära att sällan eller aldrig tvätta sig. Hvad namnen beträffa, a e sig vanligen med danska eller bibliska samt begagna ve af de främlingars namn med hvilka de råkat i någon beröring. Deras boningar ha ett högst egendomligt utseende, nästan som torfhögar. e uppföra en fyrkant af sten och uppstapla torfmassor till vägar af cirka tre alnars höjd. Vidare förskaffa de sig stakar och stänger fill takstolpar, öfver hvilka de lägga ett nytt lager af torf samt slutligen betäcka det hela med skälskinn. Enegen het är att qvinnorna äro de som bygga dessa torfhus, sedan männerna framskaffat takstolar. Ingången till dessa boningar är ganska svår att finna. Dörrar finnas icke. Efter något letande anträffar man en benhög eller annat afskräde. och i dess närhet en liten öppning, genom hyvilken man nödgas krypa -på alla fyra. Sedan man krupit genom en smal gång, bygd i vinkel, den så kallade husgången — der äfven egarens husdjur bo, i Norra Grönland hundar och i Södra höns — inkommer man slutligen i boningshuset, skildt från husgången med ett skynke. Derinne finnes en upphöjning eller brits. som är afdelad liksom spiltor och tjenar till sofsamt för öfrigt ingenting utom några uljstensgrytor, Att många familjer bo under ett tak härleder sig af de långa vintrarne och den mörka årstiden, då man måste spara både på mat. bränsle och ljus, enär förråden just icke äro 81 rikliga, . Att eskimåen dricker tran är ingen sanning. men att han ibland blandar tran i skälköttet eger sannolikhet. Skälkött är deras förnämsta föda. Vidare äta de hvaloch delfin-kött med begärlighet; men en utsökt delikatess för dem är mattack eller hvalskinn. hvilket de sluka både rått och stekt. Grönländaren, så smutsig han är är, kan icke äta rotfrukter, som växa på gödslade ställen, såsom potates, rofvor etc.; men tycker mycket om de sällsynta bärsorter, som i r nga qvantitet äro att tillgå, såsom kråkbär. ingon och odon. På senare tider ha bröd, kaffe och socker blifvit! hans älsklingsrätter, för att icke tala om russin, sviskon och fikon, hvilka han alldeles afgudar. Man har exempel på en g önländare, som för en veckas arbete vid en,