förfärligt åskväder började den gämla qvinnan bestänka huset med vigvatten. Åskan slog ned i porten, der gossen stod. Han låg i flere timmar som död, och när har kom sig, var han blind flere dagar derefter. De första ord, han yttrade, Yöro följande: Tant, hvartill gagnade ditt vigvatten? I dessa ord ligger fröet till flere af hans eånger. När han blef tolf år gammal, kom han likasom Franklin i boktryckarelära; men det ville icke gå. Tanten, som af hans tidiga försök nog anade hvad det skulle bli afhonom, gaf honom det goda rådet, hvilket han också följde: Sjung, men skrif icke! Man lät honom läsa Menniskans rättigheter, såsom grundval för hans bildning; dernäst inplantades hos honom hat till tyrannen — så kallade man då ganska allmänt den fromme Inadvig den sextonde. På hans dödsdag, fortsatte Beranger, skrek jag likasom de andre: Tyrannens hufvud har fallit!... Nu finner jag det verkligen temligen starkt. Han var nu fullkomligt rättvis mot den kungliga martyren och erkände icke blott hans mildhet och hans goda afsigter, utan medgaf äfven, att han egde förstånd och kunskaper i mer än vanlig grad. I Berangers tanke var han den bland de franska konungarna, som näst efter Ludvig den helige hade slutat på det mest upphöjda sätt. Ludvig Filips ändalykt föreföll honom deremot ömkligast af allt, och han skämtade öfver den brist på värdighet och mod, exkonungen hade lagt i dagen, då han smög sig bort, afrakade sina polissonger, tog på sig blå glasögon och peruk och började tala engelska med sin gemål. Han inbillade sig, att han var okänd, sade Beranger, men alla kände honom och logo åt denna maskerad; de ville icke åt hans lif, utan bådo honom blott stiga ned från en stol; som icke tillhörde honom, et aller se promener. Bland Berangers närmaste anhöriga lefver ännu blott en syster, som är nunna. När hon en dag sade till brodern, hvars sånger hon fann anstötliga och ogudaktiga: Jag beder hvarje dag till den gode Guden för dig, svarade han: Blanda dig icke i mina affärer, kära syster, — du skall blott skämma bort saken för mig! Sjelf hyste han en djup vördnad för det. högsta väsendet; han var from, välgörande, menniskovänlig, klädde upp fattiga barn och läste bibeln med uppbyggelse utan att vara ortodox. : När Beskow året derpå kom till Paris, var den första nyhet, han fick höra i hotellet, den, att Beranger hade dött för några få timmar sedan. Hans trofasta hushållerska hade redan gått förut. Fatta mod, Juditb, sade han till henne, då hon låg på sitt yttersta, fatta mod och far hädan i frid! Om tre månader är jag hos dig; Detta gick också i fullbordan: hon afled den 8 April och han den 16 Juli. Hans sista utflygt var att följa henne till grafven. För hans ålderdoms och tilltagande svaghets skull afrådde hans vänner honom derifrån, men han lät ej hindra sig. Om jag ej följde henne till jorden, skulle hon aldrig i evighet förlåta mig det, sade han till dem. Han gick, stödjande sig på skalden Lebrun, en af hans äldsta vänner i akademien. Luften var kylig den dagen; man ville öfvertala honom att taga på sig en öfverrock, men detsfann han icke passande, och han gick den långa vägen i sin tunna svarta frack. Han hade länge varit krasslig, men från den dagen aftogo hans krafter märkbart. Dagen efter sin död blef han jordfäst. Man fruktade att begrafningen kunde gifva anledning till demokratiska demonstrationer och uppror och hade vidtagit allvarsamma försigtighetsmått. Tio tusen man stodo under vapen; plutoner infanteri och kavalleri samt en hel armå sergents de ville följde ned i sorgetåget, som bestod af Berangers slägt och vänner, medlemmarne af franska akademien (bland dem Villemain, Cousin, Thiers, Mignet och Lebrun) samt medlemmar af senaten, statsrådet och en mängd konstnärer och författare. Kejsaren och kejsarinnan hade låtit sig representeras. Kl, 12 satte liktåget sig i gång och först kl. 3 hann det fram till Påre la Chaise, der liket nedsänktes i Mannels graf, såsom han redan förut hade förbehållit sig. Allt hvad han lemnade efter sig hade han testamenterat till sin förläggare Perrotin, som har flyttat hans böcker, möbler och husgeråd ut till sin landtegendom, der det har blifvit uppstäldt i ett rum, som är inredt alldeles: efter visdiktarens vindsrum.