gården den nämnda timmen, så hindrade ju icke detta att den hemtade en likkista. Har ni sjelf låtit kalla Black, min far, och talat vid hondm i ämnet? Nej, hvarför skulle jag det? Han torde då med allt skäl svarat mig att likvagnar ega lika mycken rättighet som täckvagnar och forvagnar att köra in på hans gård. Kort och godt: jag anser att vi få söka förklaringen både på denna och följande tilldragelse i det förhållande att Drew tagit för mycket till bästa. Möjligt, min far; men jag har dålig tanke om Black. Jag tror inte att det är många gerningar, som han skulle tveka vid att verkställa. Ja, ja, så är det; Black har en gång fått dåligt rykte och det får han lida af så länge han lefver. Han är visst inte något hvitt lamm, men förtalet gör honom ändå svartare än hvad han i verkligheten är. Kom nu. Då baroneten gick uppför backen, tog han utan att reflektera deröfver, Geoffrys arm och stödde sig derpå, alldeles som han förr brukade göra det. glömsk af sonens messalliance och familjens vrede deröfver. En herre, hvilken af en tillfällighetjust vid samma tillfälle promenerade under träden öfverst på den höga jordvallen vid sidan af vägen, närmade sig kanten och lutade sig varsamt öfver densamma för att titta ned. Det var fideikommissarien John Clanwaring; han hade igenkänt sin fars röst och undrade hvem som gick bredvid honom. Och hade mr Clanwaring fått se sir Dene promenera förtroligt arm i arm med en babian, skulle denna syn icke öfverraskat ho10m mera än hvad han nu såg. Baroneten) urm i arm med Geoffry! — John Clanwaing tillslöt sina ögon för ett par sekunder