STOCKHOLM den 30 Januari. Bland de Fmånga motioner, som blifvit väckta vid denna riksdag, erinra vi oss icke ha förnummit någon, som berör qvinnofrågam. Det är dock möjligt, att bland det stora antalet af motioner i Andra kammaren det kan finnas någon, som fjärmare berör denna sak. Det vill emellertid synas som skulle den sida af frågan, som på senaste tiden här hufvudsakligast blifvit bragt å bane, nemligen den gifta qvinnans eganderätt, icke komma till behandling på denna riksdag. Man torde erinra sig, attlagutskottet och i enlighet med dess betänkande riksdagen förlidet år kom till ett litet resultat i detta ämne. Riksdagen stannade i den mening att till afhjelpande, i icke oväsentlig mån, af de missförhållanden, som ofta äro en följd af mannens snart sagdt oinskränkta rätt att råda öfver boet, skulle kunna vidtagas den förändring i bestående lag, att genom ett äktenskapsförord finge bestämmas, icke allenast såsom för närvarande i hvad mån giftorätt i makarnes egendom skall för den ena eller andra maken ega rum, utan äfven att från mannens målsmanskap kunde undantagas den egendom, deri han ej eger giftorätt, eller någon del deraf, öfver hvilken egendom hustrun skulle ega att råda, sjelf eller med biträde af god man, Riksdagen anhöll i skrifvelse till K. M:t af den 17 Maj förlidet år, att K. M:t ville låta utarbeta och i proposition till riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 8 kap. 1 3 Giftermålsbalken att genom äktenskapsförord må kunna betingas rättighet för hustru att råda öfver sin enskilda egendom äfvensom till de förändrade bestämmelser i öfrigt, som deraf böra bli en följd. 1 Efter all sannolikhet kommer icke något förslag i detta ämne att från regeringens sida framläggas för innevarande riksdag. Vi hoppas emellertid att ett dylikt måtte bli bland det första, som af den nya lagbyrån åtte utarbetas och att detsedermera måtte ligen undgå de klippor och skär, i form nmärkningar inom Högsta domstolen, på hvilka så många vigtiga och gagneliga lag: förslag strandat. Under tiden kan det vara af intresse at äfven följa denna saks utveckling 1 vår brödraland Norge. Om frågans ställning derstädes får man ett begrepp genom föl jande artikel i Kristianiatidningen Aften bladet: Såsom bekant har en kommission blifyit Di vit tillsatt, hvilken bar under arbete undersök ningar om ået sätt, hvarpå särskild egen Asir kan stiftas före eller under äktenska pet, och som tillika har att skärskåda der gifta qvinnans lagliga rätt i boet och deron utarbeta ett lagförslag, i fall kommissioner finner nu bestående förhållanden mindre till fredsställande. Denna fråga är af sådar vigt och ingriper så djupt i det borgerliga lifvet, att det sannerligen vore önskligt att den underkastades en omsorgsfull gransk: ning i tidningarna. Såsom ett litet bidrag till en sådan torde kanske nedanstående anmärkningar vara på sin plats. Våra gifta qvinnors ställning med afse ende på deras lagliga rätt i boet är gan ska egendomlig; ty medan såväl ogift qvinna som enka äro myndiga och kunna disponera öfver sin egendom huru de vilja, så är hu strun alldeles oberättigad att disponera öf ver de tillgångar, som finnes i benanes och mannens bo utom öfver det som till det dag liga lifvets behof är oundgängligen nöd vändigt. Till och med om hustrun medfört allt, uppslukas hennes egendomsoch dis positionsrätt af den mannen tillkommande rättighet att innehafva hela boet, en rät tighet som hvilar på den grundtanken, at! han är den förvärfvande och derför också bör vara den som råder öfver desså mo: del. Det är säkerligen under vanliga omstän digheter i vårt land fallet, att mannen npp träder såsom den förvärfvande, och der äk tenskapet ingås, utan att någon alparterna inför tillgångar af någon betydenhet, kar det nu varande förhållandet anses såsom det rätta. Tv någon särskild egendom kan hät nägtan Icke tänkas så länge sammanlefna den och den gemensamma hushållningen fort sättas. Men saken ställer sig annorlunda. om det är hustrun som medfört tillgångarna: ty då är hela den grundåsigt, på hvilken mannens dispositionsrätt hvilar, rubbad och det är blott lagstiftningens stadgande och den allmänna häfdvunna föreställningen som hålla rättsförhållandet uppe. Redan vår nuvarande lagstiftning har förmärkt, nit i detta förhållande ligger någonting olämp ligt och den bereder derför tillfälle att få ändringar gjorda deri, Men det är klart. att ju flera former som måste iakttagas för att stifta sär-egendom och ju större svå righeter som äro förbundna dermed, desto sällsyntare blir en afvikelse från det sed vanliga. Ty det är icke blott omaket och kostnaderaa vid iakttagandet af sådana for. mer, som ställa sig i vägen för dessa dis positioner, utan hela handlingen får natur ligtvis derigenom prägeln af något utomordentligt och ovanligt, som lätt väcker uppmärksamhet och gör ett pinsamt intryck i dessa ofta nog mycket grannlaga förhållanden. Först då lagen gör upprättandet af sådana kontrakter mycket lätt och liksom inbjuder till att upprätta dem, skola de så småningom bli vanliga, hvilket icke kan, enligt vår åsigt åtminstone, vara annat än förmånligt. Så vidt man kan finna af utlåtandet af förra storthingets iustitie-ckomitå n:r 2. som