OR AD RA VE UN MAR dödsdom ändtligen må gå i verkställighet; bör, enligt min tanke, endast kunna motiveras af em den mest tvingande nödvändighet. Ett sådant fall vore till exempel för handen, om samhällsordningen, genom det ifrågavarande brottet, blifvit så väsentligen rubbad, att den icke längre kunde upprätthållas utan att delinqventens lif uppoffrades, eller att sam: hället saknade alla medel att skydda sig mot den ifrågavarande brottslingen, så att icke annan utväg funnes att anlita än att beröfva honom lifvet. Men ett sådant förhållande eger här alldeles icke rum. Det brott, hvarom nu är fråga, är utan tvifvel ett särdeles groft och afskyvärdt brott, dock ingalunda gröfre eller mera afskyvärdt än de dubbelmord, giftmord, mord i förening med rån och så vidare, der likväl gerningsi männen i senare tider vunnit förskoning från dödsstraffet. En noggrann jemförelse af handlingarne i alla dessa mål, der benådning förekommit, skulle snart ådagalägga detta förhållande. Men ett mord, äfven om det är att anse såsom itereradt brott, och begånget under den försvårande omständigheten, att en lifstidsfånge af hämnd har beröfvat en af betjeningen vid fängelset dess lif, kan dock icke sätta och har icke heller i närvarande fall satt hela samhällsordningen i fara; och här eger samhället alltid möjligheten öppen, att för framtiden göra en hämndlysten, vildsint, oregerlig fånge oskadlig på samma sätt, som det förfares med vildsinta, oregerliga dårar, hvilka likaledes äro för den allmänna säkerheten vådliga personer och derför äfven måste inspärras så, att de icke vidare blifva i tillfälle att föröfva något ondt. Af handlingarne framgår att Carl Otto Andersson, hvilken är född den 16 April 1840 och vid ett års ålder förlorade vård at sin moder, den 13 April 1858 — således en dag innan han ännu fyllt aderton år, försåtligen och med vilja dräpt faktoriarbetaren Otto Leonard Fagerström, hvilken genom gyckel och förolämpningar retat honom till hämnd; att Andersson i anledning häraf at Göta hofrätt dömdes för mord att mista lifvet; men att han af K. M:t, som gillade hofrättens utslag, förskonades från dödsstraffet och af gunst och nåd tilläts att i stället umgälla sitt brott med 28 dygns fängelse vid vatten och bröd samt lifstidsarhete å fästning, Sedan Andersson blifvit i December 1858 intagen å fästning, har han under denna tid gjort sig skyldig till åtskilliga förbrytelser, såsom rymning 3 gånger, våld å medfånge, våld mefelst knifskärning å soldater, trotsigt uppförande och olydnad, ohöflighet mot hevakningen, vägran att underkasta sig cell ordningen och så vidare, för hvilka brott och försselser han undergått straff af 3 månaders mellanketting, 40 prygel, 28 dygns fängelse vid vatten och bröd och samman. räknadt 5 år och 3 månaders fängelse i cell, deraf omkring 2 år utan arbete, och 8 dagar i mörk cell, hvarförutan han, såsom vådlig för allmänna säkerheten, suttit 5 månader i förvaringscell med arbete. De straff för våld, rymning och disciplinära förseelser, som Carl Otto Andersson undergått, synas, om äfven fullt rättvisa, dock, hvad disciplinärförbrytelserna vidkomhafva varit utomordentligt stränga. Att: silia I cell utan arbete gng efter gång, ända till en tid af 2 år, Kan lätteligen, om straffet icke gör delinqventen vansinnig, drifva honom till högsta grad af förtviflan och derunder äfven till beslut att hämnas Öl giv : NE ; , Mr An på dem, som han förmenar vara orsaken till sina lidanden och qval. Den psykiska tortyr, som ett långvarigt cellstraff utan arbete ! måste utöfva på ett rretligt och sjukligt lynne, synes mig derföre lemna en Tförklaringsgrund, huru menniskonaturen, då den alltför djupt såras, afkastar sig alla förnuftiga band och vilddjurslikt blott i hämnden ; känner em tjilfeedsuttilglse. Fångvårdssty: relsen har i sin embetsberättelse för är 1208 anmärkt, att användandet af prygelstraff ; efter hand blifvit allt mer och mer inskränkt; ; i en om cellstraff utan arbete, längre eller tare tid, blifvit gatt i ställ nämnda straff, torde det vara velaktigt, huruvida någon verklig vinst ge nom ett sådant uthyto af strafitmedel egt rum, Det själslidande, som framkallas af ett cellstraff utan arbete, fortlöpande utan afbrott under flere månader, måste nemligen hos enpisken antingen nedpressa siälskrafterna till ett tillstånd af djuriskslör het eller, hos individer med känsligt tempe-, rament, stegra den till en sjuklig öfverretning, hyarf brott lätteligen kunna blifva, föl) lo : H Då Nu Öarl Ötto Andersson, hvilken säger sig djupt ångra sina brott, söker af gupst och nåd förskoning från dödsstraffet och begär att med lifstids straffarbetei cell få försona sina missgerningar, torde icke böra lemnas utan uppmärksamhet den om-! ständigheten, att då Andersson den 15 April 1858 begick mord på Ötte Leonard Fagor-: ström, hade han ännu icke fyllt 18 år. mn! ligt nu gällande strafflag (5: 3), skulle Andorgsom i anseende till. sin ungdom, för etta brott icke kunnat anses skyldig till strängare straff än högst tio års siraffärbete,! i stället för den bestraffning af högsta kroppspligt af 28 dygns fängelse vid vatten och bröd gamt lifstidsarbete å fästning, som nu, enligt K. M:ts utslag den 12 Okt, 1858, stadgades för honom. Hade han blifvit för nämnda brott dömd efter den 5 år senare gällande nya strafdagan, hade han icke hlif vit betraktad såsom lifstidsfånge och följaktligen hade det af honom den 20 sistl. Juwi föröfvade mord icke heller kunnat så strängt uppfattas, som ju, enligt lagens bokstaf, mäst ske. Carl Otto Andersson har åbero: pat, att han under flera år lidit af ett sjukligt och retsamt lynnes, som ofta för-, satt honom 1 en tog grad af förtylfian, och att detta lynne, i förening med den fixa idben, att han mer än någon annan af sina meådfångar bohapdlades för hårdt, framkallat begäret att hämnas. Handålingarne i målet dn Re a AA An Ah LA JA m MLA mA AM AK synas bestyrka uppgiften att Andersson dit af ett ytterst retligt lynne, och det är endast att beklaga, att alla upplysningar i ; :