YvYdAS VIULLSLUUBCH IOISKUUlNR Ila UVUSDUVI AN på det sätt, att han för lifstiden förblefve fånge i cell, så hade dermed, intill dess att frågan om dödsstraffets bibehållande eller afskaffande åter blefve dragen under lagstiftande maktens behandling, hvilket hittills förekomna tecken synas bebåda såsom varande snart nog att förvänta, i dödsstraffets ställe blifvit antaget vederlag i ett straff, som, enligt hvad jag tror, i allt erforderligt mått innefattar ofvannämnda hufvudegenskaper i det af lagstiftningen fordrade högsta straff. Detta utbyte af straff skulle icke rubba strafflagens uppställning af alternativer för de gröfsta brotten, i lifstidsstraffarbete om mildrande omständigheter förefunnes och i motsatt fall hårdare straff; — det iakttoge vilkoret att för den, som redan vore till lifstidsstraffarbete förfallen, funnes ett svårare straff om han skulle göra sig saker till sådant brott, hvarför dödsstraff nu är stadgadt. — Så långt kunde då, i fråga om benådning, det principiella tviflet om dödsstraffets limplighet, enligt min föreställning, få ega inflytande på det råd, som till K.l. M:t afgåfves; och sjelfva frågan var af denl. art, att bevekelsegrunden skulle öppet uttalas. Helt annat måste åter förhållandet vara der fråga alls icke blefve om något vederlag mot dödsstraffet, utan deremot straffla-l gens nyssnämnda anordning af straffalternativer skulle förfalla och lifstidsstraffarbetet blifva det högsta möjliga straffet, I fråga om så djupt och vidsträckt ingripande rubbning af strafflagens system, att göras i den! medelst benådningsmakten jemkade tillämpningen, måste jag förklara, att den skyldiga aktningen för lagen och den lagstiftande makten förbjuder mig all tanke derpå, att, i rådslagen hos K. M:t om henådningsmaktens utöfning, jag, i den skarpaste stridighet mot den höga, ädla och visa grundsats K. M:ts ofvan anförda yttrande till statsrådsprotokollet den 17 December 1844 innefattar, skulle låta min enskilda åsigt om dödsstraffets lämplighet i principielt och allmänt hänseende förleda mig att tillstyrka sådant bruk af benådningsmakten, som skulle hafva till Jönligt syftemål att i verkligheten åstadkomma hvad den lagstiftande makten vägrat att tillåta, i det att, med dödsstraffets tysta afskaffande, det nu i strafflagen stadgade Ufstidsstraffarbete blefve det högsta straffet, och till exempel för mord komme att finnas blott ett enda straff, der lagen stadgar två alternativer, med detta straff såsem det mildare. Om, i en förekommande sak angäende mård, mitt förnuft verkligen säger mig, att mildrande omständigheter alldeles saknas; så att brottet nödvändigt måste hänföras till det istrafflagen afsedda svårare alternativet, för hvllket det i lagen stadgade svårare straffet är det normala, måste jag, så i domarepröfningen, som i mitt äilåtande öfver brottslingens nådansökning, vidkännäs denn nppfattning samt anse det i lagen påbjudna straffet säsvm nm mm na KA cm kh mdölek ord In rättmätigt och behörigt, — icke vilja låta det utan mildrande omständigheter begångna mordet blifva ansedt så, som varg det medi mildrande omständigheter begånget, blott derför, att jag enskildt, i strid mot lagstiftareng grunder, tycker att lagens straffbestämning för den förra kategorien hade bort skrifvas annorlunda, än som i lagen skett. Justitierådet Carleson har i sitt nu af: gifna yttrande, hvaruti jag instämmer, framhållit de grundor, som förmå äfven mig, att för Carl Otto Andersson icke tillstyrka någon nåd. : Jag bar äfven denna gång, likasom i den benådningsfråga, som hg högsta domstolen föredrogs den 25 sistlidne September, ytirat mig vida omständligare, än det varit vanligt för dep, som är i den sorgliga nödvändigheten att förklara sig icke finna anledning att för den lifdömde tilistyrka nåd. Omj någonsin det skall ligga vigt på grundiagens bud att högsta domstolens ledamöter skola afgitya utlåtanden öfver ansökningar om nåd i brottmål, å yore det onekligen företrädesvis i sådana frågor, der det gäller upprätthållande af lagens allmänna grundsatser, — sina fall, der det kan vara möjligt, att det besiut, sam kommer att fattas, skall få synnerlig vigt för den kom: mande tiden, såsom betecknande något system i kriminalinsticens användande till j I allmänna rättssäkerheteng vidmakthålltnde. Hellre då för mycket, än för Ytes, uttala den sanning, hvars stora vigt nödvändigt fordrar ati den kommer under noggrant betraktande. Och jag har med mina framställningar i detta ämne en gång för alla öppet reaagiort för de grundsatser, enligt hvil o. derest jusiitigärenden af förevarande be skaffenhet åter skuile komma under ) handläggning, jag för min del skall förfara, ) Justitierådet Olivecrona yttrade: Jag har förut offentligen uttalat den åsigt, att dödsstraffets rättmätighet, och, såsom följd deraf, dess bibehållande i den allmänna stratiagen allena kan ur synpunkten af en absolut nödvändighet för den allmänna rättsordningens upprätthållande, försvaras, Sam-. hällen gifvas, jag erkänner det, der folkets råket och låga moraliska tillstånd än i dag äro af beskatfenpet att kunna. göra det förj statsmakten omöjligt att, i vissa fall, tryggal: rättssäkerheten inom landet, utan ati staten! kan använda det strängaste af alla straff — dödsstrattet, åren inom vårt fädernesland, der den lagbundna friheten länge varit och är stadgad, och der folket år Efter år höjt sig i intellektuelt och sedligt hänseende,l förefinnes iyekligtvis icke någon sådan nöd-l: vändighet, ännu mindre något annat giltigt skäl ätt årligen offra li å någon dslinqvent, för ait dermed, såsom det antages, medelst skräck och varnagel hetrygga lugnet i landet och säkerheten till person och egepdom å gomhällets fredlige medlemmar. Sedan Juni 1265, eller under en tid af snart 5!e år, har inom Sveriges ländamären bödeln icke behöft anlitas för att verkställa nägra jlodsdomar. — Genom K. M:ts nåd hafva under dessa år i de fall, der domstolarne, bundne af lagens bokstaf, hittills nödgats afkunna dödsdomar, brottslingar, son blifvit dömda för dubbelmord, mord i förening Ad KR mfmnrd ovh så vidara hlifvit från is eh a