vänd, icke skulle förutsättas komma att motverka lagarnes och kriminallagskipningens stora ändamål genom förstörande af allmänhetens begrepp om ett verkligt allvar deruti. Blefve detta antydda hufvudvilkor i cellstraffets åläggande ej iakttaget, utan deremot detta åläggande skedde med bestämning af cellstraffet-blott till vissa år eller tills vidare, eller skedde det i verklig tanke att framdeles förhållandet kunde lättare komma att förändras, så att, i hvad fall som helst, brottslingen med sitt i mordgerningar uppenbarade vilddjurslynne kunde framdeles ställas i daglig beröring med andra menniskör, i ett gemensamhetsfängelse, der — såsom erfarenheten bedröfligen allt för ofta visat det inträffa, så ofta, att jag fruktar det böra anses såsom en naturlag för de större gemensamhetsfängelserna — fångarne i smyg åtkomma knifvar och sålunda kunna med mordvapen gå beredda till hämnd mot medfångar eller mot den bevakningspersonal, som fullgör sin tjenstepligt i ordningstvånget mot fångarne, och sådant allt under den visshet för fångarne, att staten gjort detta farliga vågspel med menniskolif just till undvikande af strängheten attlåta verkställa dödsstrait eller lifstidsinspärrning i cell, hvilka straff således, ikonseqvent följd häraf, icke heller skulle i verkligheten hota den inom fängelset mördande lifstidsfången; då vore man inne på en bana, hvars beträdande jag aldrig någonsin skulle kunna tillråda. Fast hellre; om annat val än detta icke funnes, skulle jag med fast öfvertygelse påstå, att dödsstraffet vore nödvändigt och följaktligen rättmätigt för lagstiftningen, nödvändigt icke blott med afseende på den dömdes person, utan ock till den allmänna varning mot brott, hvarförätan rättssäkerheten samhället icke kan Hpprätshållas. Det synes mig icke kunna vara n got tvifvel derom, att ju antagandet af dödsstraffets rättmätighet väsentligen varit grundadt på nödvändigheten att draga samhället ur vådan af förnyade rättskränkningar från den, som redan genom brott af den gröfsta art visat sig vara ytterst farlig för allmänna säkerheten. Att till dagligt samlif med sådana personer tvinga andra fångar — att till offer för dylika ytterligt grofva brottslingars ondska, i nära och stundlig beröring med dem, utan möjlighet af säkra skyddsanstalter, ställa de statens tjenare, som för sin försörjning nödgas åtaga sig fångbevakningens tunga värf — att göra det för den förrymde lifstidsfången likgiltigt om han i smyg begår stöld eller om han med mord och rån plundrar dem, som äro i den trakt, der hav företager sin återvunna frihets ströftåg — sannerligen, det är för mig svårt att hävuti upptäcka den sanna humanitet, hyilken mången så ifrigt vill påstå att staten skulle inför hela den giviliserade verlden berömvärdt hylla: genom dödsstraffets af-l: skaffande och genom yttringar .af fasa för mördarens stränga behandling medelst hans inneslutande i cell. Ju större mildhet mot mördaren i beredande af tillfällen för honom att föröfva nya brott, desto större grymhet mot alla dem, sem genom denna mildhet göras till offer för hans ondska — icke blott hans ondska, utan äfven elia deras, som just genom nämnda mildhet få. kunskapen om strafflöshet för lifstidsfångars mordgerningar, Jag har dock numera icke anledning att tro, att under närvarande tid, om ens någon gång i framtiden, fråga verkligen skall komma å bane om antagande af det sätt för undvikande af dödsstraffets användande, jag ansett och ännu anser vara det enda möjliga. Jag lemnar nu derföre detta ämne, genom detta öppna uttalande af min öfvertygelse lugnad från den oro, jag hyst vid mitt deltagande i åläggandet af ett straff, om hvars rättmätighet i lagstiftningen jag tviflat. Vid sådant förhållande har jag här ieke vidare att betrakta frågan huruledes, med iakttagande af lagens bud att för mord skall vara valet emellan tvä straffarter, en svårare och en lindrigare, må i stället för den förra sättas ett vederlag, bibehållande grundvilkoret att det. skulle vara hårdare siraff, än det mildare alternativet; utan frågan är, om i förevarande justitieärende det må kunna tillstyrkas, att det enligt strafflagen ådömda svårare alternativet må eftergifvas och i stället väljas det asdra alternativet, hvilket här ville säga detskamma som total eftergift af straff för mordet, enär brottelingen redan vid mordgerningens föröfvande vär till detta andra alternativ, lifstids straffarbete, kemfallen; dock att möjiigen kunde uppstå fråga derom, att såsom vilkor för eftergiften kunde bestämmas för någon viss kortare tid ett förändradt sätt för det förnt ålagda straffets fortsättning, nemligen att denna skulle under den vissa tiden ske i ce!l, eller just den-bebandling, hvilken förut såsom disciplinärstraff vederfarits Carl Otto Andersson ötan annan verkan, än att han, ur cellen flyttad, mördat med den ytterligaste ilska. — Dödsstraffet för mord har i lagskipningen sin rättmätighet gifven och klar deruti, att detta straff finnes stadgadt i gällande lag, hvilken domaren i sin tillämpning deraf har att troget hörsamma. Och den domare, som icke tillika haft åliggande att gifva konungen råd om benådningsmaktens utöfning, kan med mindre bekymmer tillämpa lagens bud, då han ihågkommer, att dödsstraffet icke utan noggrannaste besinnjng kommit att npptagas och bibehållas i denna lag. Då Kongl. Maj:t i statsrådet den 17 December 1844 beslöt att till rikets ständer aflåta proposition om antagande af ny strafflag, yttrade H. M:t: att det vore bekant, av H. M:t hyste stora betänkligheter emot dödsstraffet, både i afseende på rättmätigheten af dess användanas och angående dess egenskaper, såsom straff beiraktadt. Vid de öfverläggningar H. M:t nyligen haft med högsta domstolens samt lagberedningens 12damöter, rörande kriminallagförslaget, hade H. M:t närmare utveckist sina Åsigter i denna vigtiga röttsfråga; men då H, M: väl dervid som i följd af statsrådets eskäl liga yttranden funnit den fanke vara all7 an Rn RR TNA RAA Sf lraffarida lagsenlga Dpenadlila Slant, VARG, AO UVA endast i mera sällsynta undantagsfall af synnerligt bevekande omständigheter blefve an4 rt FA Mn nn AA fe bd after RE fentln oc RA ooh feber Pg RR KR i nt I Je i KRK