profsnnor Svedelius. höll till förmån för tockholms högskola, hade ett antal af högskoleföreningens, ledamöter och högskolesakens vänner inbjudit honom till en festlighet på Hötel Rydberg. Bland de närvar rande märktes presidenten grefve Manderström, statsråden Bredberg och Wennerberg, åtskillige ledamöter af riksdagens båda kamrar, vetenskapsmän, skriftställare, embetsmän, medlemmar af Stockholms börs m. fl. till ett antal. af öfver 100 personer. Sedan supå blifvit intagen, framsattes bålar, och grefve Manderström föreslog å högskoleföreningens vägnar skålen för professor Svedelius, mannen med det varma, fosterländska hjertat, det frihetsälskande, fördomsfria sinnelaget, den djupa och allvarliga forskningen, den manliga och kärnfulla vältaligheten. — Professor Svedelius tackade för skålen i ett med spänd uppmärksamhet åhördt föredrag, hvaruti han bad att få redogöra för anledningen, hvarföre han gått högskoleförerlingen tillhanda, såsom orden föllo. Han framhöll dervid, hurusom det är påtagligt att utvecklingen går i den riktning, att tyngdpunkten i samhällena kommer att ligga hos den stora mängden, och att det derföre är. af yttersta vigt att massorna blifva delaktiga af bildningens ljus. De båda högskolor landet egde kunde nu mera icke anses tillfyllestgörande för den andeli detta bildningsarbete, som bör komma på högskolornas lott. Tal. mindes ännu den tid, då Upsala räknade 800 studenter; nu är deras antal öfver 1500 och synes vara stadt i oupphörlig tillväxt. Föijden deraf är, att lärarnes krafter nedtryckas-af en öfverväldigande massa examensbestyr. För egen del trodde tal.,. att han väl skulle ha kunnat uträtta något mer för vetenskapen, om han ej haft på ett år 175 tentamina att verkställa. Han erinrade vidare derom, attredan på den tiden, då Sveriges hela folkmängd var blott 2 millioner menniskor, hade vi tre ) universiteter: i Upsala; Lund och Åbo. Det sistnämnda gick förloradt med Finland, men vi ha icke fått något annat i stället! ehuru folkmängden nu stigit öfver 4 millioner. Han framhöll-derjemtey att bland dem, som uppfostrades vid universiteten, funnos ganska många utmärkta förmågor, hvilka nu, i brist på bröd, ej kunde fortfarande egna sig åt det. vetenskapliga lifvet, utan för detsamma gingo förr eller senare förlorade. ÅAfven ur denna synpunkt vore det önskligt, att hög-skolornas antal ökades, och tall lioppades derför, icke blott att en ny högskola snart skulle uppväxa i huivudstaden, utan äfven att en sådan komme till stånd jemväl i Götebörg. Han vore öfvertygad, att de icke skulle komma. att sakna vare sig lärare el ler lärjungar. 5 Professor S. uttalade sin tillfredsställelse öfver att hafva kunnat medverka till uppnående af det mål, för-hvilket. högskoleföreningem arbetade, och önskade föreningen framgång i dess sträfvande. -Derefter föreglog prof. Santesson en skål för de båda universiteten i Upsala och Lund. Det var en tid, då man trödde sig kunna lösa frågan om en högskola i Stockholm genom att dit flytta Upsala universitet och detta förslag väckte, såsom. naturligt var, ett kompakt motstånd på detställe, der man ämnade etöra husfriden. Erkännas borde också, att det träd, som slagit starka rötter, låter icke gerha flytta sig, och man bör akta sig för att rubba en gammal, väl acerediterad firma. Också tänkte man numera icke på någon flyttning. Den misstro, med hvilken sträfvandena att i Stockholm erhålla en högskola förnt af universiten betraktats, hade numera helt och hållet försvunnit. Huru dessa sträfvanden nu betraktas vid universiteten, derpå hade man ett vitnesbörd, som verkligen vore i ögonen fallande, tillade tal:, i det han vände sig till den vid hansusida stående hedersgästen. Redan förut hade också högskoleföreningen erhållit de mest ojäfaktiga bevis på det intresse och den sympati, med hvilka föreningens id vid de båda universiteten omfattades. Tal. bad att få hembära dem föreningens tacksamhet derför, och skålen för Upsala och Lunds wuniversitet tömdes under jubel. Sedermera föreslog lektor Hultman en särskild tacksägelseskål för prof. Svedelius å deras vägnar, som varit Svedelii lärjungar och ur hans framför allt annatsvenska sinne insupit kärlek till fosterlandet. Hr Svedelius föranleddes häraf att i sitt svar beröra sin uppfattning af sin ställning till den studerande tingdomen och det sätt, på hvilket han sträfvade att vara densamma nyttig. Han vore icke, sade han, någon lexläsningens man, och han trodde också, att ynglingarne, då de förklarats mogna att inträda vid universitetet, borde få gå på egen hand. Men ett halft faderligt, ett halft broderligt råd kunde: de emellanåt behöfva, och med ett sådant hade tal. efter förmåga sökt gå dem till handa. Ofta greps han dock af tvifvel huruvida han förmått något uträtta, men det hände också understundom, att han ute i lifvet träffade någon ung man, som han mindes sig hafva gifvit något råd efter sin bästa öfvertygelse, och gom handlade så som om han hade egnat någon uppmärksamhet deråt, och vid sådana tillfällen erfor han en känsla af tillfredsställelse, somgodtgjorde honom för många stunder af tvekan och tvifvel med afseende å sin förmåga att gagna den studerande ungdomen. — Musik. Den militärkonsert, som, om sorgsfullt och skickligt utförd af direktöi Rosbeck, i går gafsi Ladugårdslands kyrka framstod såsom storartad och väl lyckad : allt -hvad. på. exekutörerne berodde. De starka genljud, som beträffande kyrkan så som musiklökal redan tillförne någon gång anmärkts, inverkade emellertid till en vis: AT Rn RA mAR AA dotäamma tel