V ( . då vi, så länge armborganisationen ej är genomförd, hafva tillräckligt sådana förat, an hoppades, att statsutskottet skulle behjerta hans yttranden, så att bevillningsutskottet skulle blifva i stånd att nedsätta skatterna, ty skedde det ej nu, blefve förhållandena aldrig mer så gynnsamma derför. Om Andra kamwaren begagnade sig af sin grundlagsenliga rätt att beskatta svenska folkot, så hade den rypfyllt sin pligt, och då behöfde den icke låta skrämma sig af några anspelningar på 1772 års revolution, ty den, som nu skulle försöka en sådan, skulle bränna sig på fingrarno, Hr Jöns Pehrsson hade hoppats att slippa höra talas om ökad skuldsättning, då man befunne sig i så gynnsamma ekonomiska förhållanden. Ville för öfrigt, att tilläggsbevillningen skulle stå qvar och utgifterna minskas. Hr Törnfelt uttalade sig gillande om förslaget att nedsätta den personliga skyddsafgiften. Hr Almqvist endast uppehöll sig vid de begärda anslagen till en skogsinspektör vid Norrbottens län med station i Luleå äfvensom till ersättning för resekostnaderna till åtskilliga jägmästare i do norra länen. Beträffands den nye skogsinspektören anmärkte tal,, att han trott, att förändringar i detta afseende ej skulle föreslagits, innan skogskomitens utlåtande kommit under pröfning, Men då så nu en gång skett, ansåg han sig böra fästa statsötskottets upnärksamhet derpå, att instruktionen för sko: staten så ändrades, att inspektören erhölle nödigt inflytande på underiydande för att kunna tjena som en väl behöflig mellanlänk mellan styrelsen, och förvaltningen A andra sidan. I afseende på resekostnadsersättningen uttryckte hr A. den önskan, att de föreslagna medlen borde ställas till skogsstyrelsens förfogande för att till vederbörande utdelas med ledning af ett af skogsinspektören afgifvet motiveradt utlåtande. Hr Hierta gillade skyddsafgiftens nedsättning. men då en stor dei at den samma ändock afkortas, hade det måhända varit ändamålsenligare att minska tallen på socker, hvilket läkarne numera funnit vara mycket nyttigt för helsan. Det vore så mycket mera skäl dertill, som det tillämnade tyska hvitbetssockerbolaget kan i framtiden blifva hotande för sockertullen. Vidare betygade tal. regeringen sin aktning för att den uraer den korta tiden mellan riksdagarne hunuit arbeta i hop en så diger volym som den k. propositionen, hvartill tal. dock tycktes finna en örklaring i att departementscheferna tjenstvilligt frambära allt hvad de underordnade myndigh3terna hemställt, hvilka åter ansigo för en hederssak att maka så mycket som möjligt under egen gryta. Riksdagen funne sig emellertid i en svag ställning gent emot denna byråkratiska, af sakkunskap understödda påtryckning. Tal. kom derför till det resultatet, att bifall till de begärda anslagen borde vara undantag och afslag regeln. Om det nu som förr varit 3 år mellan riksdagarne. hade man fått vänta 2 år till med dem, och då vore det icke heller någon fara med att göra så nu med. Tal. vände sig derefter mot ds begärda 10.009 rdr till skrifvarehjeip åt Kristianstads hofrätt, hvilka synas bort kunna undvikas genom att göra någon minskning i det myckna skrifveriet, i hvilket afseende hr H. gaf vederbörande några praktiska anvisningar, hvilka möjligen äfven kunde leda till förekommande af den af öfveransträngning framkallade hofrättssjukan-. Med förbigående af tredje hufvudtiteln, som tal. visste skulle biifva föremål för uppmärksamhet från andra håll, öfvergick han till fjerde och fomte hufvadtitlarne. Hax yvirade dervid sin tanke vara, att det borde ws en rättighet för representationen att sätta fråga behofvet -af så stora ansträngningar för försvarsväsendet, som de hvilka digt påyrkas; men sådant vore dock farligt, ty dels fannes det ctt stort antal intresserade personer, som hade fördel af att stora anslag beviljas, och dels funnes der en viss öfverspänd fosterlandskänst som ansåg det oriktigt, att ej åtaga sig sti möjliga bördor, äfven om man vore viss på att ingen fara är för handen. Tal. förmenade, att likasom teologerna ansågo det v ett brott att ifrågasätta dogmernas sanning. oaktadt det vore väl bekant att vetenskapen ådagalagt ohållbarhe:en hos många af dem, likaså fann det talrika armebefälet sin ära kränkt om man dristade ifrågasätta något. som kunde leda dertill, att dess preponderens i samhället brytes. För sin del var tal. emellertid af den . att det sista krigets fasor framkallat en önskan om fredens bibehållande, hvilken gåfve sig tillkänna med sådant eftertryck, att ingen regering skulle på lång tid våga bryta freden. Slutsatsen häraf var, att vi för vår del I-unna vara fullkomligt lugna och att statsutskottet skulle se sig väl före vid pröfningen af anslagen under fjerde och femte hufvudtitlame. — Vid åttonde hufvudtiteln anmärkte tal. den egendomliga företeelsen, att städse anspråk framställdes om upprättande af nya lärostolar. endast derföre att dylika funnes vid det andva universitetet, men utan att något verkligt vdehof deraf förefunnes. Tal. slutade med att lägga statsutskottet på hjertat att utan antipati mot någon minister hålla tillbaka. Folket kunde icke vara belåtet med en oupphöriig tillökning i sina debetsedlar. hvilket, fruktade tal.. kunde leda till att sjelfva representationen slutligen biefve betraktad om en börda i stället för en välgerning. Derför borde utskottet afpruta det mesta möjliga eller åtminstone gömma det till ea annan gång. ih. Gripenstedt förklarade, att han, som i allmänhet ej hyste någon synnerlig förkärlek för diskussioner vid ett ärendes remitterande till vederbörligt utskott, ej heller nu skulle tagit kammarens tid i anspråk, om icke åtskilligt, som han ej kunde gilla, blifvit yttradt beträffande i synnerhet gronderna för det hos oss antagna beskattningssystemet. Tal. erinrade i sammanbang dermed om det ogillande från ett par håll, för hvilket den s. k. kapitationsafgiften (mantalspenningarne och skydsafgiften) varit föremål. Han ansåg dock detta beskattningssystem hvarken olämpligt eller orättvist, så vida en Y ik katt vore rätt afvägd. Bland samhällets olika å!igganden funnes nemligen många. som vore rent personella eller sådana, som hvarje dess medlem toge i änsp . Derför borde ock alla i mån af tillgång bidraga till statens bestånd för att derigehom erhålla en påminnelse om. att de tillhörde samhället. Och då nu härtill komme. : art nämnda skatt ej uppginge till något högt belopp, utan på senare tider blifvit betydligt minskad och nu i den k. propositionen nedutt till hälften samt det dessutom vore föreskrifvet, att densamma skulle i händelse af medellöshet afkortas, så funnes intet skäl att klaga. Härefter öfvergick tal. till inkomstskatten. på hvars grund några föregående talare velat by, vårt beskattningsväsen. I afseende på detta stem anmärkte han. att det samma ej kunde efter teorien genomföras; ty dels måste man befara, att ej alla, om å . dt dragande fullkomligt ot uppgåfve sina inI ter, dels vore d absolut omöjligt att ko dessa uppgifter — en kontroll. som d: förutsatte en så förhatlig inqvisition i den rhållanden. att den redan derför måste 3. Af de tre grunderna för bettningen återstode således endast den indirekta. Man hade väl sökt att göra denna förha genom att påstå. att de indirekta skatterna ade i känbarare grad den fattige än den rike. Men här borde, anmärkte tal., ihågkom3. att det står i hvarje menniskas skön att undandraga sig denna beskattning genom att undvika begagnandet af de med tull åsatta öfdsvarorna, och såsom sådana måste väl änkonjak. punsch, cigarrer m. m. och till en orad älven socker Men flertalet, af de skatt-s mr ms rm a