kan man icke se af de offentliggjorda må nadsberättelserna. I Sverige har man från äldre tider prägla guldmynt, dukater, men utan åsatt värde Enligt förordningen af den 31 Juli 1866 blef såsom en början till införande af guld myntfoten beslutadt att prägla karoliner, sva rande i finhet, vigt och storlek noggrannt mot det franska tio-francs-stycket. Detta mynt har riksbanken gifvit en kassakurs. efter hvilken det mottages, och en annan. efter hvilken det utlemnas. Dessa båda kurser ha varierat och äro för närvarande fastställda till respektive 7 rdr 6 öre och 7 rår 10 öre. Dessa mynt ha dock icke fått någon egentlig cirkulation. Hela behållningen af silfver och guld i den svenska riksbanken vid 1871 års slut, här inberäknadt tillgodohafvandet utomlands, utgjorde ungefär 30 millioner rdr eller 7!2 millioner spd. Häraf var för ungefär 9 ya iltioner rdr guld, förnämligast pound stering. I Danmark beslöt nationalbankens direktion på sitt senaste qgvartalsmöte den 14 December 1871 att begära tillstånd dertill, att guldplantsar och guldmynt enligt sin lödighet skulle få på nationalbankens realisationsfond träda i stället för silfverplantsar enligt det pris, hvartill de af banken förvärfvas, likväl icke öfver ett värdeförhållande mellan guld och silfver af 15!a till 1, och sålunda att ständigt minst hälften af den för realisationsfonden föreskrifna klingande vatutan blir i silfver, samt att den i reskriptet af den 21 Oktober 1857 gifna föreskriften, att nationalbanken är pligtig att i Kjöbenhavn inköpa af hvar och en, som kan önska det, silfverplantsar till ett bestämdt pris, 182 danska rbdlir för en mark fin kölnisk vigt mot erläggande af ett gebiähr af högst hälften af myntningskostnaden för hela specier, måtte träda i kraft. Den danska nationalbanken har redan förut haft tillåtelse att ha en del af sin fond i sterlingvexlar, och den hade, enligt hvad på nämnda qvartalsmöte blef upplyst, vid slutet af November månad 1871 en portfölj af sterlingvexlar till ett belopp af något öfver 3 millioner riksdaler eller ungefär !3 million pound sterling. Att vid en öfvergång till guldmyntfoten inlösningen af det myntade silfret måste åligga vederbörande stat, hvars prägel står på myntet, är klart, och således skall denna ega att bära förlusten vid realisationen af det sålunda indragna silfvermyntet. Denna förlust skall dock betydligt inskränkas, möjligen alldeles betäckas, om man vid öfvergången till guldmyntfoten skulle besluta sig föratt utmynta de behöfliga delningsmynten i silfver till ett efter dåvarande förhållande mellan guld och silfver något lägre värde, än de lyda på, en åtgärd, som skall bli nödvändig, om man vill undvika att genom ett möjligen sedermera stigande i silfverpriset få se delningsmynten nedsmältas och föras ur landet och alla inhemska handelsomsättningar derigenom försvåras. Realisationen af omyntadt silfver måste deremot naturligtvis bli vederbörande egares, här bankernas, egen sak. Likasom man hittills under silfvermyntfoten har tillåtit bankerna att ha en del af sin metalliska kassa inneliggande i guld, så kan man också för framtiden efter öfvergången till guldmyntfoten tillåta dem att ha en del af densamma i si.fver. Öfvergången från den ena myntfoten till den andra skall dessutom i de tre skandinaviska rikena underlättas genom det vidsträckta begagnande af banksedlar och det allmänna förtroende dessa ega. Om så behöfves, kan man också, såsom det skedde i Holland vid den stora ommyntningen åren 1846 och 1847, tills vidare utgifna särskilda myntsedlar af mindre lydelse, hvilka för den korta tid, som ommyntningen skulle medtaga under fredliga förhållanden, skulle upptagas i den inhemska cirkulationen. Längre fram, när myntningen af guld blifvit verkställd, måste banksedlarnes lägsta appoint höjas. Likasom så låga sedlar, som hittills finnas — i Norge 1 spd, i Sverige 1 riksdaler —4 spd, i Danmark 5 riksbankdaler —2!2 spd, — icke behöfvas, när de beqvämare guldmynten ha efterträdt det tyngre silfret, likaså är det just en fördel vid guldmyntfoten, att man kan undvara dem, härigenom erhålla en större metallisk cirkulation och vara mindre utsatt för de faror, för hvilka en öfverdrifyen se deleirkulation i tider, då förtroendet kan vara försvagadt, utsätter penningyäsendet.