präglad. Dessa blefvo förnämligast liggande i bankerna och cirkulerade blott något oftare i landtdistrikterna. Städernas befolkning visade sig tydligen obenägen att belamras med dessa tunga mynt i större antal, och guldmynten, i synnerhet de hela napoleondorerne, föredrogos. Detsamma är vidare fallet i Schweiz och Belgien, i hvilket sistnämnde land man dock oftare får se femfrancsstycken. Der befolkningen en gång har blifvit van vid den stora beqvämligheten med guldmynten, upptager hon icke gerna i cirkulationen i något större mängd det tyngre silfvermyntet, icke en gång der detta är lagligt betalningsmedel till hvad belopp som helst, så framt icke prisskilnaden mellan verldsmarknaden och det lagstadgade myntförhållandet är så stort, att guldmynten alldeles jagas bort. Blott den franska banken har, följande de der ännu rådande gamla åsigterna om skadligheten af: utförsel af ädla metaller, för att skydda sin kassabehållning häremot icke sällan begagnat sig af den rättighet, den dubbla myntfoten gifver honom, att betala sina kreditorer, då de begära inlösning af hans sedlar med mynt, med den för hvarje gång sämsta och obeqvämaste valutan, femfrancsstyckena, när guld önskades till export. Samma falska åsigter ser man äfven i dessa dagar göra sig gällande der, då man i stället för att höja diskontot föredrager att fritaga banken från inlösningen af dess sedlar med mynt, förökar sedelemissionen och derigenom sänker landets vädemätare, under det att bankens behållning af mynt genom inställandet af sedelinlösningen ligger inne utan ringaste nytta. I Amerika är antingen, såsom i Canada och Förenta Staterna, guldmyntfoten den enda gällande, eller, der silfret utgör den egentliga myntfoten, cirkulera guldmynt jemte silfret med en i förhållande till dessa föga föränderlig kurs. I några delar af Afrika, i synnerheti det östra Åfrika, föredrages silfret, och såsom mynt cirkulera här till en del äldre europeiska silfvermynt, hvilka ha upphört att vara i omlopp i sitt hemland. Ännu präglas t. ex. stundom i Österrike de s. k. MariaTeresia-thalerne till begagnande i östra Afrika. I Asien, med undantag af den vestra delen, Levanten och Persien, der guldmynt cirkulera, föredrages silfret såsom mynt. I Ostindien har man ett inhemskt silfvermynt, rupien; i Hollands ostindiska besittningar och på de angränsande öarne cirkulera förnämligast holländska silfvergulden, i det östra Asien hufvudsakligen äldre mexikanska pjaster och amerikanska silfverdollars. Dock begynner äfven här guldmynt att vinna mer insteg, och värdeförhållandet mellan guld och silfver höja sig närmare upp till det i Europa varande. För de skandinaviska rikena, hvilka nu i förening med Holland och Finland äro de enda europeiska stater, der uteslutande silfvermynt cirkulera, .och hvilka icke såsom Holland ha asiatiska besittningar eller något öfvervägande stort intresse i den asiatiska handeln, då de deremot idka en i förhållande till sin folkmängd, nationalförmögenhet och inhemska omsättningar särdeles betydlig utländsk handei, jemförelsevis betydligare än de flesta andra stater, blir det en tvingande nödvändighet att nu snart öfvergifva silfret och antaga guldet till värdemätare. Derigenom att silfret i de flesta och rikaste europeiska länderna med faktisk myntcirkulation alldeles upphör att vara mynt, I V, 8 kan begäras prägladt i hvad mängd sotii helst, och blott guldet användes till de egentliga ufyudmynten, blir naturligtvis silfret i ännu högre grad än hittills en vara, hvars pris likasom atlåra Varors rättar sig efter förhållandet mellan produktionen .och den efterfrågan, som för densamma kan finnas för silfverarbeten; för bi behållandet af nödvändiga belopp af del ningsmynt och skiljemynt samt för den asiatiska handeln. Så länge silfver kunde af enskilda personer inlemnas till de tyska myntverken och der begäras utmyntadt i thaler eller gulden, hade det ett säkert påräkneligt minimivärde till betalning af alla i Tyskland förfallna förbindelser och till betäckande af den betydliga export, som från detta stora industriidkande land egde rum, De variationer, som den föränderliga produktionsmängden och den allmänna förbrukningen af silfver kunde förorsaka, hade här ett betydligt fält, på hvilket det kunde utjemnas; men denna rättighet är det nu slut med. Det är en nödvändig följd häraf, att variationen af silfret såsom vara betraktadt kan bli något större än hittills. Länder, som med en obetydlig sjeifständig silfvercirkulation ville behålla denna metall såsom värdemätare, skulle för sina utländska handelsförhållanden för framtiden vara utsatta för starkare kursfluktuationer, och till följd häraf skulle hela deras utländska handel antaga en mera osäker karakter. Att detta är till skada för den solida handeln och förorsakar ett fördyrande af införseln, är klart. Genom den allmänna myntkonferensen i Paris år 1867, på hvilken förutom alla europeiska stater äfven de förenade nord amerikanska fristaterna voro officielt representerade, blef äfven i de tre skandinaviska länderna uppmärksamheten fäst på sannolikheten deraf, att en öfvergång till guldmyntfoten snari skulle bli nödvändig. I Norge blef såsom en förberedelse till denna öfvergång för storthinget år 1569 en k, proposition framlagd, hvilken under den 17 Juni 1869 utkom såsom lag, enligt hvilken det Plef Norges bank tillåtet att ha en in kassabehållning, som styså stor del af si . N relsen bestämmer, innens 22000 iguld. Vid 1870 års slut hade den dock blott häraf inallas 56.278 spd. 15 sk. till största delen hos bankens kommissionärer i London. Vid nämnde års slut var bankens hela metallfond, häri dock inberäknadt hvad den hade utestående utomlands, 4,152,110 spd, 2 sk. Sedermera har denna metallfond, som i flere år har varierat mellan 32 och 4!2 milllo ner spd., mycket sällan och för kort tid den varit uppe till 5 millioner, under loppet