de arbetande klasserna, hvilka bekommo sin aflöning i mindre mynt, således i silfver. skulle, i fall dessa mynt blott blefve lagligt betalningsmedel till ett begränsadt belopp för hvarje gång, lida förlust härigenom, och ännu mer, om dessa myntnedsattes i finhet eller vigt. Bamberger visade deremot, att till och med om dessa mynt förekommo i jemförelsevis för stort antal, så att de förlorade i värde i förhållande till hufvudmynten, det dock icke blefve arbetsklassen, hvilken gjorde sina inköp i smått, som omedelbart skulle få känna följderna häraf, utan snarare detaljhandlarne och bankerna. Der dessa mynt deremot icke förekommo i för stort antal medförde den omständigheten att de innehöllo ett! i förhållande till sin betydelse mindre metallvärde ingen förlust för någon. Då det förutsattes, att en lag framdeles skulle utfärdas om den framtida präglingen af silfvermynt och i allmänhet skiljemynt, blef likväl härom icke vidaäe debatteradt. Denna fråga, huru skiljemynten, till hvilka i ett så genomfördt guldmyntsystem, som det tyska skall bli, alla silfvermynt måste räknas, på ena sidan kunna bibehållas i sitt fulla värde såsom representativ för underafdelningar af hufvudmyntet, och på andra sidan alltid finnas till i en för omsättningarnas behof tillräcklig mängd, tilltager naturligtvis i vigt, när guldet blir myntfoten, i det att de minsta cirkulerande hufvudmynten då bli af större värde. Det har nu öfverallt visat sig, att mindre myntstycken af guld än till 20 eller 25 franes värde icke gerna mottages eller cirkulera,i synnerhet i landtdistrikterna och de mindre städerna. I Frankrike cirkulera t. ex. jemförelsevis mest napoleondors, 20-francsstycken, mindre 10francsstycken och 5-francsstycken i guld. I England cirkulera likaledes jemförelsevis litet halfva sovereigns. I Tyskland ämnar man, enligt hvad tidningarne berätta, tills vidare mynta för omkring 15 gånger så stort belopp i 20-marksstycken som i 10-marksstycken. Silfvermynt således skiljemynt, skola derföre behöfvas till större belopp. Förekommer skiljemyntet i för ringa mängd för omsättningarne; medför detta de största svårigheter, hvilka kännas af alla samhällsklasser och, så vida de icke någorlunda snart afhjelpas, kunna öfvergå till verkliga faror för samhället. I allmänhet skall likväl denna brist, om den icke är en följd deraf, att penningsystemet öfver hufvud är i oordning och att allt mynt drifves ut ur landet genom oinlöst pappersmynt — snart afhjelpas genöm förökad verksamhet i statens myntverk eller i brist häraf derigenom, att grannländernas ei mynt strömmar in i större mängd, än eljest är vanligt och åtminstone tills vidare tillåtes cirkulera. Då staterna ha någon fördel af prägling af skiljemynt, och myntverken, likasom alla andra slags verkstäder, gerna önska ha full sysselsättning, kommer man vanligtvis mycket snart ur denna brist. -Är orsaken till skiljemyntens otillräcklighet, att det innehåller för stort .metallvärde och derföre nedsmältes, blir det naturligtvis nödvändigt att utmynta det med högre finhet eller mindre vigt. Förekommer skiljemynteti för stor mängd, så måste en eller annan samhällsklass göra uppoffringar för att bli det qvitt, eller det skall förvaras i bankerna såsom en död behållning, ja ett alltför stort öfverflöd på skiljemynt kan slutligen drifva ut hufvudmyntet ur cirkulationen och förorsaka en faktisk nedsättning af myntfoten. Det kan blott afhjelpas derigenom, att staten inlöser detsamma till fullt värde med grof kurant på ett för allmänheten tillräckligt beqvämt sätt. Detta är naturligtvis en pligt för staten, som har utfärdat och-haft fördel af utfärdandet af dessa representativer, i lika hög grad som det är en pligt för-en sedelbank att inlösa sitt pappersmynt, när det kan begäras. ..I den s. k. latinska myntkonventionen har man fäst afseende härpå, i det att — förutom ätt beloppet af delningsmynt, såsom de med mindre finhet präglade silfvermynten kallas, är begränsadt i konventionen i förhållande till hvar och N af de kontraherande staternas folkmängd, 6 francs för hvarje invånare — tillika hvarje stat är förpligtad att af sina egna undersåter mottaga detta mynt i betalning till hvilket belopp som helst, samt att på begäran af de medkontraherande staternas undersåter eller allmänna kassor inlösa det med motsvarande belopp i kurantmynt — här på grund af den dubbla myntföten icke blott guld, utan äfven de till större finhet än delningsmynten präglade femfrånesstyckena. Om staten eller någon bank på dess vägnar företager en sådan inlösning på till räckligt många och tillräckligt beqvämt belägna ställen och tillika mottager delningsmyntet till hvilket belopp som helst i betalning för Skatter, afgifter och dylikt, kan en öfverfyllnad öfver behofvet af delningsmynt icke någonstädes ega rum, och dessa mynt skulle sålunda bibehållas i fulla det värde, hvarpå de lyda, i förhållande till hbufvudmynten. Innan vi, efter att sålunda ha redogjort för den nya tyska myntlagen, öfvergå till stt betrakta det inflytande, densamma skall itöfva på de tre skandinaviska rikena, och. le förändringar i dessas myntväsen, som skola bli nödvändiga, vilja vi taga i skärskådande, om det till följd af Tysklands genom regeringens förslag och af den stora pluraliteten i riksdagen rentututtala deoläenheten för ett internationelt mynt, åtminstone om detta skall bestämmas genom en konvention, är en afgjord osannolikhet för, stt en sådan åtminstone i den närmaste ramtiden skall komma till stånd eller, om let är en möjlighet eller till och med sannoikhet, att under det att Tyskland icke har velat närma sitt myntsystem till det i den ;, k, latinska myntkonyventionen bestämda, le länder, som ha: slutit sig till detta, kunna untagas skola modificera detsamma, så att en åtminstone för det praktiska behofvet tillräcklig sammanslutning till det tyska systemet det oaktadt utan någon konvention