både svenska och finska anhöllo, att den frejdade barnavännen och berättaren skulle för dem skrifva berättelser ur Finlands bistoria. rn Om den nya tyska myntlagen och de tra skandinaviska rikenas myntväsens förhållande till densamma. VI. Genom den nya myntlagen skola i Tyskland alla i mynt uttryckta skuldförbindelser faktiskt bli omsatta från silfver till guld efter det nu i omsättningsögonblicket befintliga förhållandet mellan värdet af guld och silfver utan afseende på, huru detta förhållande sedermera skall bli vid skuldförbindelsens förfallotid. Att man bibehåller de äldre mynten i silfver med deras nuvarande vigt och finhet vid sidan af de nya guldmynten, och att debitor fortfarande eger rättighet att betala med samma silfvermynt, skyler blott till namnet öfver den förändring, som äfven dessa silfvermyt i verkligheten undergå såsom en direkt följd af myntlagens förbud mot deras framtida prägling och påbud om; deras indragning. De bli till följd häraf i sjelfva verket blott representativer för delar af dessa. När man icke längre såsom hittills har rättighet att inlemna till myntverken ett metriskt skålpund fint silfver och härför mot betalning af myntningskostnaderna erhåller 30 thaler eller 90 mark, så är värdet af dessa mark icke längre beroende af silfrets värde. Blott guld kan hädanefter myntas i Tyskland i obegränsad mängd, och då silfvermynten till följd häraf blott kunna anskaffas i obegränsadt antal genom vexling mot guldmynt, 10 silfvermarkstycken för ett guldtiomarksstycke, så skola de förres värde, så snart deras antal först blifvit tillräckligt inskränkt, bli fullkomligt beroende af de senares, således af guldets värde; 1 silfvermark blir hädanefter, såsom också lagen uttryckligen säger, blott representativ för 240 af ett guld-tiomarkstycke. Stiger nu, såsom åtminstone för den närmaste framtiden är sannolikt, guldet i värde i förhållande till silfret, så skall debitor i framtiden få en ogynnsammare ställning, derigenom att han, till och med om han betalar med de återstående silfvermynt, som finnas qvar i cirkulationen efter indragningen, ändock betalar med ett mynt, som just förmedelst myntförändringen har fått ett större värde, än det eljest skulle ha haft. Och detta icke blott i förhållande till omyn. tadt silfver, utan äfven i saluvärde i allmänhet.f7Ty när guldet stiger i: värde i förhållande till silfret, skall också dess allmänna saluvärde stiga, om också icke just i samma proportion. Sjunker deremot guld ivärde, så skall kreditors ställning bli ogynsammare, då man genom den nya myntlagen har berättigat debitor ätt betala med. guld, hvaremot det var kreditors ursprungliga rätt att bekomma sitt tillgodohafvande i samma valuta, hvari gälden var gjord, nemligen i silfver. Under debatterna blef denna rättsfråga blott föga afhandlad; man kan säga, att den blef förbigången eller icke tillbörligt bemärkt, Det ser ut, som om här, såsom vid så många tillfällen, namnet har varit nog; de gamla thalerna och tio-silbergroschen-styckena behöllos ju, om också i inskränkt antal, och voro fortfarande lagligt betalningsmedel. Den förut omnämnde deputeraden Bamberger vidrörde visserligen denna fråga, anmärkander att den enda punkt, som kunde komma i betraktande, vore, om man genom myntreformens inflytande på metallvärdet tillfogade den, som framdeles hade att betala efier få betaldt, någon skada. Han fäste härigenom uppmärksamheten på, att hvad det här gällde var metallers saluvärde; ) men inskränkte sig derefter till att visa, att! förhållandet mellan dessa saluvärden just nu på verldsmarknaden var det föreslagna reduktionsförhållandet 152. Han förbigick härvid det af honom sjelf begagnade ordet framdeles, inskränkande sig till att taga i betraktande uppgörelsen af de förbindel ser, som nu förföllo. En annan äfven här ofvan omnämnd deputerad, Prince-Smith, inskränkte sig till att bemöta den af några författare i skrifter om myntväsendet och om myntförändringen framställda satsen, att det borde vara förhållandet mellan guld och silfver på den tid skuldeförbindelsen ingicks, som borde läggas till grund för den framtida uppgörelsen, och hade här lätt att bevisa, att detta förhållande alldeles intet hade att göra med omsättningen. Han visade derefter, att det knapt finns två olika varor, Hvilkas pris i förhållande till hvarandra har yarierat så litet som silfver och guld, och att likasom detta för närvarande var 15e, så hade det i medeltal under det senaste halfya århundradet haft detta värde, samt att den Högsta variationen härför hade varit 2 procent åt hvardera hållet. Det är också föga troligt, att förhållandet mellan guld och silfver skall variera öfver måttan starkt eller hastigt till följd af den tyska myntreformen, om också denna efterföljes af dylika reformer i de få öfriga europeiska mindre staterna, hvilka ännu ha bibehållit silfvermyntfoten. Den summa af silfver, som man i Tyskland till en början tänker utbyta mot guld, utgör knappt 10 af hela det cirkulerande tyska silfvermyntet, och till och med detta utbyte skall möjligen medtaga ett par år. Tyskland har sjelf för stort intresse att icke trycka ned siltret för starkt i pris i förhållande till guldet: Ett par procent, en stigning af förhållandet 15,5 till 15,s under loppet af ett par år skulle redan vara en betydligt starkare prisfluktuation, än man på så kort tid under de senare århundraden har sett i förhållandet mellan dessa ädla metaller. I Asien och Afrika står vidare förhållandet mellan guld och silfver lägre än i Europa, och omsättningarne med dessa länder, i synnerhet med östra Asien, tilltaga oupphörligt. Men på Nr