Den reträtt, som ligger uti det totala misslyckandet att sistlidne höst bilda en ny minister, söker författaren hufvudsakligen betäcka genom klander mot ministeren derföre att den högtidligt utbasunade sin afskedsansökan, hvarigenom oro och agitation uppkommo, så att man icke i stillhet och lugn kunde taga nödiga mått och steg för den nya ministerens bildande, och derför att de tillika tillkännagåfvo att K. M:t vidtagit åtgärder för bildande af en ny konselj, hvilket förf. finner innebära brist på omdöme och takt, emedan det sedermera måste föranleda tillkännagifvandet, att försöken att bilda en ny konselj icke ledt tilll det åsyftade målet. I högsta grad egendomligt är författarens yttrande med afseende på den roll landtmannapartiets framstående män kunnat el-l: ler bort spela under ministerkrisen. Såsom stående utanför de kämpande partierna säger han sig icke vilja begagna så starka ord som J. A. G., som uttryckt sin tillfredsställelse deröfver att någon försöksminister, hvars egentliga ändamål blott skulle ha varit att visa sin oduglighet, ej kom i fråga, men vill dock öppet uttala sin öfvertygelse, att en konselj ur Andra kammarens majoritet svårligen kunde och alls icke borde komma i fråga. Efter detta, såsom det kunde tyckas, bestämda uttalande öfverraskas man af följande: Lika afgjordt anse vi det likväl icke, att ej konungen kunde hafva tillkallat någon af denna majoritets mest inflytelserika män, hr Carl Ivarsson, hr Sven Nilson, el-j: ler möjligen (!) grefve Arvid Posse, och åt: honom uppdragit att framlägga ett förslag : till en homogen konselj, som han ansåg egal Andra kammarens förtroende, samt i öfrigt utan annat vilkor, än att åtminstone hälften af de föreslagna skulle tillhöra partiet. Den statsråds lista en af dessa herrar kunnat erbjuda, hade utan tvifvel varit oantaglig, men hon skulle, offentliggjord, så uppenbart hafva ådagalagt partiets oförmåga att taga en verksam del i landets styrelse, att någon fråga derom icke kunnat, åtminstone under en följd af år, uppstå, och måhända hade dermed en af de svårigheter, konungen vid bildandet af en ny konselj haft att bekämpa, varit undanröjd. Måhända innebär detta någon antydan om den väg, som bör beträdas, då ministerkris åter inträffar. Att författaren och de som tänka lika med honom anse detta mycket snart skola ske, är temligen klart. Han talar om den provisoriskt afslutade ministerkrisen och yttrar, efter att ha på ett nedlåtande och välvilligt sätt manat kamrarne till skonsamhet och beskedlighet mot statsrådet Weidenhjelm, följande: I alla händelser skall vintern ha ett slut och då herr Weideahjelm sannolikt ej har för för afsigt att såsom statsråd öfverlefva sina kolleger, kan han hafva godt hopp att till våren åtminstone försök skall göras att befria honom från den börda, han i nödens stund lagt på sina skuldror. Till slut böra vi omnämna, att broschyren i afseende på en lämpligare organisation af konseljen, för att kunna motsvara det nya representationssättets fordringar, innehåller åtskilligt, som är i hög gradl: tänkvärdt. Vi citera ur framställningen. härom följande: Det vill synas, som skulle regeringen en ligt 1809 års regeringsform i dess ursprungliga lydelse varit vida bättre organiserad: för våra nuvarande förhållanden, än hon i senare tider blifvit. Statssekreterarne, som närmast motsvarade de nuvarande departementscheferna, voro genom Allmänna ärendernas beredning befriade från ett drygt arbete, som nu måste verkställas inom departementen, och då de derjemte bivistade statsrådets sammanträden hufvudsakligen endast för egen föredragning, kunde de vida mer än departementscheferna egna sin uppmärksamhet åt de förbättringar, som inom hvarderas : förvaltningsgren voro nödiga eller önskvärda. Blef ett ombyte af eller inom konseljen af omständigheterna påkalladt, verkade detta endast undantagsvis på statssekreterarnes ställning och åstadkom således ingen rubbning i de dagliga göromålens jemna gång eller de stora frågornas förbe redande behandling. De båda statsministrarne hade visserligen hvardera sina särskilda embetsgöromål, men de öfriga statsråden, närmast motsvarande de nuvårande statsråden utan departement, kunde ostörde af alla små bestyr egna sig åt de stora samhällsfrågorvas lösping, mera fästa sig vid grundsatser än vid detaljer, och såsom Tklig statsmän öfvervaka statsmaskinens gång. Om det ej alltid, till och med endast undantagsvis skedde, var detta beroende af tidsförbållandena, kanske också af personerna, men kan ej tillskrifvas organisationen. Annorlunda är numera förhållandet. Fördjupade i besvärsmål, enskilta ansökningar, utnämnande af ckefer fär skarpskyttekårerna, utgifvande af ämnen för skolungdomens skriftliga prof, utminuterande af anslag till diken i Norrland, och andra lika riksvigtiga angelägenheter, ansvarige för hvarandras. åtgärder, i rådplägningarne hvarom de således samfäldt måste taga del; under årets första månader ej obetydligt upptagne af den samlade riksdagen och under: dess sista månader af förberedelser till den riksdag som stundar, äro departementscheferne vanligen högst aktningsvärda trälar, men kunna svårligen blifva framstående statsmän. Hafva de dertill anlag, måste dessa under tjenstens atöfning småningom gå förlorade. Man fordrar af dem reformer, till hvilkas utarbetande de sakna tid, och en parlamentarisk förmåga, som de flesta bland dem hädanefter måste hafva saknat tillfälle att utbilda. Såsom följd af allt detta uppstå anmärkningar, missnöje, mer eller mindre obehagliga uppträden inom representationen: och slutligel...... kriser. Sådan är sakens naturliga gång, lika oundvikligsom årstidernas: vexlingar. Måhända föreställer man sig, att statsråden utan departement kunde, likasom statsråden före 1840, utgöra konseljens, att vi så må uttrycka oss, politiska afdelning, företräda regeringen inför riksdagen, och i allänhet sysselsätta sig med de större fråTR PR AN PA AA NARNIA TP NL