slutbokstäfver i författarens namn, så att —g—N skulle varit en långt riktigare och mindre vilseledande signatur. Författarens uddiga, men diplomatiskt fina och försigtiga framställningssätt öfverensstämmer så helt och hållet med det man på senare tiden blifvit van att finna i en framstående ledamots af Första kammaren parlamentariska anföranden och den uppfattning af förhållandena, hvilken i skriften framträder, har en så utprägladt individuel: karakter, att något tvifyel i afseende på författarskapet icke gerna bör kunna förefinnas hos dem, som med någon uppmärksamhet följt de politiska förhandlingarne på den senare tiden. Utom sitt allmänna missnöje med de förhållanden, som skapats genom det nya representationsskicket har författaren i förloppet af ministerkrisen och de misslyckade försöken att bilda en ny minister funnit en särskild och personlig anledning till bitter stämning. Det förstnämnda missnöjet ger sig mera direkt luft genom några för öfrigt ganska moderata antydningar om den bekräftelse som nu skall ha vunnits på farhågorna, att den stora massan af svenska folket ej hade nog politisk bildning att till landets och sin egen fördel begagna den vidsträckta makt, som representationsreformen lade i dess händer. Författaren är emellertid alltför human och försigtig till sin natur och alltför litet vän af äfventyrligheter, att han skulle kunna på ringaste sätt direkt förorda några politiskt reaktionära sträfvanden, Han reserverar sig uttryckligen mot hvarje tanke på en ytterligare begränsning i val rätten och mot hvarje försök att inskränka det inflytande, som Andra kammaren fått sig i riksdagsordningen tillförsäkradt. Så som enda medlet att afhjelpa det onda, på pekar han bemödanden att småningom höja den politiska bildningen inom hela den jordegande klassen, men förklarar med detsamma att man i det hänseendet ty värr endast kan hoppas någonting af en mer eller mindre aflägsen framtid. Något mera oförbehållsamt urladdar författaren den merå speciella bitterhet, som alstrats hos honom genom ministerkrisen och genom den föga lyckade och allt annat än tillfredsställande roll, han under densamma sjelf kom att få spela. Han vänder med vanlig habilit sina vapen mot ministrarne samt mot signaturen J. ÅA. G; med anledning af dennes, omedelbart efter mininisterkrisens afslutande, i Aftonbladet införda uppsats, som innehöll en blick tillbaka på hvad som framkallat och hvad som egentligen utmärker den närvarande ställningen. Sistnämnda signatur får af signaturen G. N. uppbära temligen direkta förebråelser för indiskretion, derföre att han nti den ifrågavarande uppsatsen påpekat något missförhållande på högsta ort, som stundom vore egnadt att göra den konstitutionelle ministerns ställning temligen svår. Broschyrförfattaren klandrar också de stränga epiteter J. A. G. begagnat om landtmannapartiets koryfeer och beskyller honom, visserligen indirekt, men ganska tydligt, för öfvermod. Sjelf begagnar författaren icke starka ord, hvilka skulle hos honom taga sig underligt ut, då hans framställning saknar den värma, öppenhet och rättframhet, som ofta gör, att till och med mycket starka uttryck icke förefalla sårande; men hans framställning är full af de skarpaste spetsar; han för icke något stort slagsvärd till väldiga hugg, utan begagnar en stilett, som är mycket vacker, fint ciselerad och blomsteromvirad, men udden är mycket hvåss och det förefaller stundom som vore den doppad i gift. I förbigående anmärka vi, att bitterheten understundom äfven ger sig luft mot andra än mot ministåren och J. A. G. Så vänder förf. t. ex. i en not på sidan 21 sin dolkspets mot minnet af August Blanche. Det yttras der: Under åren 1866 och 1867 kallades friherre De Geer ofta i de allmänna tidningarne Sveriges populäraste man och vi tro icke, att deri låg någon öfverdrift. Den 30 November 1868 tillkännagaf emellertid en af hufvudstadens största tidningar, att fäderneslandet förlorat sin populärgste man. Det var August Blanche, som efter en frukost på Phoenix plötsligen blifvit kallad till sina fäder. Sic transit gloria mundi. Det ligger fyndighet i denna sammanställning och i denna framställning af Blanches död, men den senare är icke lika utmärkt för korrekthet — vi vilja icke säga sahningskärlek, ehurua författaren utan tvifvel bör veta, att den enda del Blanche tog uti den ifrågavarande frukosten, Var att hålla ett varmt helsningstal till den studerande ungdom, som kom från Upsala, för att deltaga i åminnelsefesten öfver en af Sveriges hjeltekonungar, och att det således är mycket otillbörligt att vilja ge det utseende af, att Blanche omedelbart efter Och till följd af bordets nöjen ljutit döden. De tillvitelser, som göras mot ministeren, äro sjändom mycket uddhvassa, men de bära i alsmMänhet en alltför subjektiv prägel, för att Sunna föranleda en verklig diskussion. Den enda objektiva grund, från hvilken författaren i sitt bedömande utgår, är den satsen, att inkallandet af en urtima riksdag innebar ett stört och beklagansvärdt misstag, en sats, som just icke har nyhetens Behag och som det icke fordras mycken politisk djupsinnighet att Du kunna uppställa, med utsigt att från många håll vinna bifall. Författaren kallar regeringens hopp, att kunna förena de stridiga meningarne, ungdomligt och påstår djerft nog, att utom statsrådet fanns ingen, som på allvar trodde, att riksdagen skulle bifalla det förslag till armåns organisation, som till den urtima riksdagen kunde blifva af K. M:t framstäldt, Skälet härtill var, enligt författaren, det att ingen kunde uppgöra ett förslag,. som tillfredssällde de fullkomligt skiljaktiga åsigterna hos majoriteterna i riksdagens båda kamrar. Det är rätt kuriöst att höra författaren så utdöma hvarje försök till bemedling emellan de olika åsigterna, då man vet, att medelvägen så ofta varit denne författares käraste väg och att han under sin — ij PR oo K RE, SE FS rr he et ta 0 vt gt AR TN AR rt — kd ht vh AR NR fn MA JA ot PR ot AV AR a 2 AV rn I KORA SL Ko bt a A knalt C