ten ställde man 6 kompanier af 80:de och 206:te bataljonen, hvilka förblefvo posterade der ända till den 27 Maj. De kommenderades af en drinkare vid namn Verige, som af Ranvier var särskildt utsedd till denna post. Verige rekryterade sitt raanskap och kommenderade att, om så behöfdes, gifva eld. Då han icke kunde skaifa tillräckligt manskap, vände han sig till Genton, som anskalffade frivillige. Manskapet var emellertid fegt; och för att visa det, att man icke ryggade tillbaka för hvilket ansvar som helst, skred man till lönmmord. Sedan den improviserade krigsrätten afkunnat dödsdomen, utan att de såsom gisslan förvarade personerna blifvit hörda, tågade Genton i spetsen för exekutionsplutonen till la Roquette. På vägen mötte han gvinnan La Chaise, som var marketenterska vid 66:te bataljonen. Han omtalade för henne hvad som förestod, och hon följde med honom in i föngelset, emedan hon ville, att de såsom gisslan förvarade personerna uteslutande skulle skjutas af soldater från 66:te bataljonen, hvilka, efter hvad hon berättade, ännu samma morgon hade skjutit en af sina egna officerare och derföre redan hade tillräckligt ansvar på sig. Utanför fängelset la Roquette hade emellertid en mängd nationalgardister samlat sig, till hvilka man höll på att utbetala soölden, och då de fått sina penningar, begåfvo de sig in på krogen, der de inom kort alla hade druckit sig druckna. Omkring kl. 7 ankom ett halft hundradetal beväpnade män, som åtföljdes af tre af kommunens män och anfördes af två officerare, af hvilka den ene var den anklagade Pigere. Denna var den egentliga exekutionsplutonen. Genton håde redan tidigare samma dag öfverlemnat till Francois en order, som gick ut på att erkebiskopen Darboy, abbå Deguerry och presidenten Bonjean skulle skjutas. med tillägg: och sedermera tre andra af de till gisslantagne, efter eget val:. Frangois hyste tvekan och ville ej göra valet, men samma afton ankommo : delegerade med en dylik order. Francois förklarade nu, att han icke hade någon lista öfver fångarne, men slutligen fann man reda på en lista i Mazas och en af de delegerade tog efter eget tycke tre namn ur den, för att öfverflytta dem till afrättningslistan. Då det dröjde något inpan ordern åtlyddes, drog Rigere sin sabeloch tvingade Romain att afhemta de till gisslan tagne. De sex offren trädde ut ur sina celler. Bonjean ville åter för ett ögonblick gå in i sin cell, men då skrek Romain till honom: Ni är tillräckligt väl klädd för det som väntar er. Då de sex fångarne kommo fram till den uppställda plutonen, blefvo de mottagna med skymfande ord. Darboy, Bonjean och abbe Allard försökte att tala, men de blefvo afbrutna af en sådan. störtsjö af skällsord, att en af de federerade till och med sade till sina kamrater: -Varen tysta, I veten icke hvad som kan hända eri morgon. Erke biskopen föll derpå ned på sina knän och välsignade ännw en gång sina olyckskamrater. Derefter satte sig folkhopen i gång. anförd af Romain, sonr gick med händerna nedstucknai byxfickorna, liksom om nu varit fråga om den naturligaste sakiverlden. -Efterhonom följde abbe Allard, som mmmmtade en dödspsalm, efter honom Darboy och Bonjean och sist Deonerrg. Clerc och Ducondray. De federeräde omgålvo sina offer, hvarpå den anklagade Fortin, hvilken en ung prest vid namn Gardsågfrån sin cell, gaf åt en officer sin sabel för att han med den skulle kommendera: ell 1 Man hade nu kommit till den andra yttre ringmuren, der man måste vänta något till dess en blef öppnad. Erkebiskopen försökte här myo att få tala till soldaterne, men dessetvungo honom under hån att tiga. Fångvaktaren Jeanatt, som mera död än lefvande måst uppläsa dödsdomen för fångarne, tryckte i hemlighet deras händer och mottog deras välsignelse.Han blef så gripen deraf. att då de federerade? gingo vidare, grep han till flykten. Romain ledsagade plätonen halfvägs och återvände derefter till fängelsets registratorsrum. Om sjelfva mordscenen meddelar ne RR ingenting närmare. emedan undersöknings-kommissionen ej kunnat å reda på vitnen, som varit närvarande det öganblick fusiljeringen skedde. TESTEN SNS