Här i landet uppstå allt emellanåt, och bibehålla sig under långliga tider, föreställningar derom, att vårt klimat, vårt läge, vårt lands beskaffenhet och våra förhållanden i öfrigt försätta oss i en undantagsställning, till följd af hvilken andra länders erfarenhet icke hos oss är tillämplig. Dessa föreställningar ingå ofta slutligen såsom axiomer i folkmedyetandet och hafva till följd. att vi understundom sätta oss tiotal af år i efterhand med. att tillegna oss uppfinningar och erfärenheter, gjorda i andra länder, ehuru de en vacker dag befinnas lika nyttiga och lika tillämpliga hos. oss som på andra. ställen. Hvilken medelålders man minnes ck t. ex., hurn ännu för föga mer ät 205år sedan den jargon var gängse härstädes, att jernvägar icke lämpade sig för ett så backigt land som Sverige och alärig kunde bära sig i så glest befolkåde trakter som våra? Och huru bedröfligt i åminnelse är icke det ut låtande af den korporation, som i början af 1850-talet representerade det kommersiella Stockholm, och hvilket innehöll dei förklaring, att vi härstädes icke kunde hafva någon nytta af elektriska telegrafer! En, sådan föreställning var också ända intill de, senaste åren gängse med afseende å möjligheten att härstädes åstadkomma socker, tillverkadt af inom landet odlade hvitbetor, Visserligen hade man från Frankrike och Tyskland förnummit den framgång, hvarmed det inhemska hvitbetssockret täflade med rörsockret från de transmarinska kolonierna; man hade bevitnat det sockerkrig, som fördes i dessa länder, då de minskade tullinkomsterna af rörsocker tvungo staterna att med tillverkningsafgift belägga hvitbetssockertillverkningen; och man hade slutligen funnit, huru i Frankrike bladet slutligen vände sig-derhän, att de franska koloniernas sockerrörsodlare fordrade skydd mot moderlandets hvitbetsodlare; men det föll oss i allmänhet icke in att hvitbetan möjligen kunde trifvas jemväl i den svenska jorden och ernå samma sockerhalt här som annorstädes. Man blef derföre helt förbluffäd då vid 1867 års riksdag en ledamot af Andra kammaren, hr Hedlund,fästade uppmärksamheten derpå, att en sockertillverkning af hvitbetor i all stillhet Hade uppstått på en enstaka punkt i landet. att denna tillverkning, så länge den var skattefri, åtnjöt ett preminm för hvarje tillverkadt skålpund hvibetssocker, lika stort som införseltullen å socker, och att det var nödvändigt att stadga en tillverkningsafgift å hvitbetssocker, såvida man icke ville att den ansenliga beskattning för statens behof, som folket genom sockertullen åtagit sig, skulle efter hand vandra i hvitbetssocker-fabrikanternas fickor. Tanken var dock hos oss allt för ny för att genast kunna allmänt fattas, och då motståndet förstod att taga till lösen slagarden jordbrukets intresse, så föll förslaget om hvitbetssocker-beskattning för den gången ohjelpligen. Tankenvar emellertid nu en gång riktad åt detta håll och det kunde icke undgå, attman efter hånd började komma till insigt derom, att för den händelse hvitbetssockertillverkningen blefve så allmän i landet, att införseln afutländskt socker betydligt minskades och-deti deraf hemtade tullinkomsten i samma mån försvunne, så kunde den nya handterihgen icke. påräkna att i längden förblifva skattefri. Man insåg tillika, att 48 det icke kunde på förhand beräknas hvarken när den såsom oundviklig ansedda beskattningen kunde komma att inträda eller till hvad belopp den kunde komma att blifva fastställd, skulle, under detta osäkerhetstillstånd, knappast någon. våga sig på an läggning af hvitbetssockerfabriker, och följaktligen-den i jordbrukets intresss bibehållfa skattefriheten i sjelfva verket endast komma den en gång befintliga Landskronafabriken tillgodo. Då derföre vid 1869 års riksdag frågan ånyo upptogs, fanns man allmänt nog benägen att i princip erkänna beskattningens befogenhet, men med förbehåll, i jordbruketsintresse naturligtvis, att vissa frihetsår medgåfvos och att beskattningen komme att inträda. först successive under en längre följd af år. Då antagandet af dessa! vilkor-utgiorde enda. möjligheten att få beskattningen i princip erkänd och då försöken att få det åsyftade skyddet inskränkt inom något måttligare gränser misslyckades, kom man slutligen till ett beslut, genom hvilket förklarades, att: tillverkningen af hvitbetssocker skulle vara skattefri intill den 1 Juli 1873; att från nämnda dag till den 1 Juli 1876 tillverkningen skulls draga en skatt motsvarande en femtedel af råsockertullen; att skatten derefter skulle höjas med ytterligare en femtedel af råsockertullens belopp o. 3. v. hvart tredje år, så att den för perioden 1 Juli 1882— 1 Juli 1885 skulle utgå med s:delar af sockertullens belopp. Dessa bestämmelser blefvo 3 riksdagens begäran af regeringen såsom allmän författning kungjorda och gälla således såsom ett rättsligt aftal mellan svenska staten och alla dem, som kunna komma att under den: i fråga varande tidrymden befatta sig med tillverkning af hvitbetssocker här i landet. Z Den fraktion inom riksdagen, som på sin tid förnämligast bidrog att genomdrifva dessa bestämmelser, genom hvilka statsmakterna för den ansenliga tidrymden af 13 år bundo sinä händer i afseende å en angelägenhet,